Att göra allt för den goda glassens skull (Rom, Italien)

Den där fontänen bör man ju tydligen besöka när man är i Rom. Så är det. Så vi tog oss dit.. Och hela rubbet var täckt i byggställningar. Vattennivå? Obefintlig. Det kändes lagom dåligt inplanerat måste jag säga, vem kommer ens på tanken att bygga om saker den veckan vi är i landet? How rude! Som tur var så hade vi hört att ”världens bästa glass” (utsedd i en väldigt objektiv bedömning gjord av en av våra närmaste vänner) såldes där i närheten. Glass räddar vilken dag som helst, så vi började leta. Vi letade, och letade, och letade.. Och vi hittade inget. Eller jo, vi hittade mängder av glasshak – men inte det.

På tal om inget. Detta är för mig det mest spännande foto-fenomen jag varit med om. Och kanske det mest fascinerande fenomenet under hela vår resa. Jag förstår mig inte på det. Alla dessa selfie-pinnar. Jag minns när min kompis i början på året skickade en länk (till en butik som sålde just selfie-pinnar) och vi skrattade så vi höll på att kikna åt hur töntigt det skulle se ut att gå runt med en pinne hela tiden, bara för att kunna ta mobilbilder på sig själv. ”Ingen kan väl komma på tanken att köpa detta!?” Och så åkte jag till Rom. And it’s a thing. Folk bär runt sina pinnar överallt, och försäljare står i varje gatuhörn. Vart du än går trycker någon upp en pinne i ansiktet på dig och frågar ”selfie?”. Jag är så förundrad. Selfie-pinne liksom, vad hände där?

Jag inser att detta är att synda ganska grovt. Man äter inte snabbmat (som finns hemma) när man är utomland. Nej det gör man inte. Jag vet. Men så jag var så förbenat saltsugen, tokhungrig och kunde bara tänka på pommes. Det var kris. Daniel var rackarns nöjd med sig själv när han, bara några sekunder efter att jag uttryckt min önskan högt, fick syn på Burger King och kunde erbjuda just vad jag ville ha. (Det var dessutom det första snabbmatshaket, borträknat de italienska pizza-ställena, vi sett under hela resan – sådan tajming!) Jag vet att man inte får, men en lunch syndade vi. Vi behövde en saltig paus i glassletandet.

Sedan blev den inte så värst bra ändå, den där lunchen. Medan jag satte i mig pommes för glatta livet så råkade Daniel äta upp halva min burgare. Det tog en stund innan jag tänkte hugga in på min och då kunde konstatera att den var väldigt mycket tyngre än normalt, varpå han kom på att han tagit fel. Jag var inte det minsta road. Himla ocoolt att nalla av andras mat.

Efter maten letade vi en stund till och sedan gav vi upp. Hur mycket vi än letade så hittade vi det inte. ”Ahh, men vi får helt enkelt glömma den där glassen och dra vidare för att istället hinna titta på Pantheon innan de stänger!?”

Och där.

När vi knatade iväg längs en gata så såg vi det. Gelateria Valentino. Världens, uppenbarligen, godaste glasshak. In hoppade vi och beställde två glassar. Jag nöjdare än någonsin efter att både salt- och glasskvot skulle bli uppfyllda.

Det enda dåliga var väl egentligen att jag var tvungen att dela med mig till min andra halva. Jag hade velat ha allt själv. Och kanske att vi beställde för lite glass – en liter hade varit mer rimligt. Det gjorde liksom inget att vi hade lagt massor av tid på att leta upp stället (när vi kunde prövat något av de andra längs gatorna), man glömmer bort detaljerna när man väl har glassen i handen. Lite som att föda barn (inbillar jag mig utan att egentligen ha en susning). Det är värt allt tidigare besvär när man väl har ungen (eller glassen) i handen. En fullt rimligt jämförelse skulle jag säga, ja.