Att göra debut inom något nytt

Toknervös (av anledningar som jag inte riktigt kunde greppa genom logiskt tänkande) och lagom skakis när vi anlände till bokmässans sista dag. Det var inte ens en rimlig reaktion i proportion till vad jag skulle göra. Vi skulle spela in ett avsnitt av Skolsnack. Helt enkelt prata skola och framtidsspaning inom området. Och jag höll på att dö nervositetdöden.

Jag och Jannie prövade att gå igenom det sista detaljerna i ett försök att lägga band på nerverna.
Den synnerligen osmarta känslan precis före man ska spela in något live och då gärna bör ha många smarta saker att säga. Eh.

Och så anlände Tomas och vi kunde börja testa all utrustning. Det känns inte precis helt normalt och naturligt att stå och prata in i en svart platta, i höjd lagom för att täcka hela ditt synfält. Ifall ni inte testat själva menar jag. Så där stod jag och pratade med mig själv, ”hallouuåå, tjihoou!” ivrigt följt av ”YEAH, jag hör ju mig själv här inne – WOOSCH!”. Först efter en stunds snackande vände jag mig mot Emil och insåg att det inte bara var jag som hade hört. Högtalaren fungerade bra och alla andra som satt eller stod utanför hade också hört. Fint. Första intrycket, I think I pretty much nailed it.

Lyssna på avsnittet genom att klicka här (direktlänk).
Själva definitionen av ”bra publik” är när andra rebeller dyker upp för att lyssna. Ett högst objektivt konstaterande.

För att avsluta och runda av det hela så fick vi haka på Lärarförbundets kampanj om att ”skicka ett vykort till blivande utbildningsministern”, helt enkelt önska oss något. Mina önskningar är många, men en av dem var att nästa utbildningsminster skulle arbeta närmare lärarna. Givetvis kan man inte diskutera varje enskild sakfråga med lärare, det inser också jag, men att åtminstone någon gång då och då lyssna in vad de har att säga om förslag och idéer känns inte orimligt. Som det varit den senaste tiden har vi i praktiken haft en utbildningsminister på ena sidan av en pinne och hela landets lärarkår på den andra sidan. Det känns inte riktigt vettigt. Så jag önskade att de nu framöver ska arbeta från samma sida.

Några veckor senare stod det klart att Gustav Fridolin tar platsen. En i grunden yrkesaktiv lärare. Ingen håller tummarna hårdare än jag för att detta blir bra nu – jag har trots allt slängt iväg min värdefulla önskning på att få det precis såhär.

Och Tomas. Jag gillar honom himla mycket alltså. Han har då alltid relevanta och kloka saker att tillföra, är alltid fokuserad på möjligheter och lösningar. Ja han är helt enkelt bra. Och så är han rolig. Det är en klar bonus. Om jag nu skulle göra en svajig podd-debut ihop med någon så är jag glad att det var med honom. Och jag är extra glad att hans reaktion var positiv när han fick veta att han skulle prata ihop med mig. Annars hade det känts himla trist måste jag säga.

En ganska bra sammanfattning av känslan efter 25 minuter med tokvarma hörlurar.. *Febrilt luftande av öron*
Och trevligt eftersnack. Bara för att vi kan. En liten stund av ”det där kunde faktiskt ha gått betydligt sämre, *high five*”.
 

Och så fick vi Skolsnack-tröjor som tack för att vi delat med oss av vårt prat. Elin fick också en. Och Emil. Sharing is caring, som vi säger. Sedan var det himla fint att få hänga en liten stund med Elin. Jag har inte hunnit träffa henne sedan Rebel Summer Camp, trots att vi bor i samma stad. Det är illa. Men nu blir det andra bullar framöver.

Alla är inte så coola som vi inte.

Efter inspelningen traskade jag och Emil runt en stund på mässan innan han behövde hoppa på sitt tåg mot Uppsala. Jag skrev ner min önskan för Göteborgs Stad (tydligen ansåg de att jag kunde klassas som ungdom) och fick klistra upp den bland alla andra fina önskningar. Jag önskade mig kärlek och respekt åt alla, oavsett vem man är. Det passade in bra mellan bättre skolor, fler aktiviteter på skolgården, gratis kollektivtrafik och minskad segregation. Barn och ungdomar är allt som oftast så himla kloka. Jag är så oändligt glad att jag får chansen att jobba med dem.

Bra grej att påminnas om mellan varven. Även om vi har en stark X-factor med i spelet, som Tomas kallar det, så är vi människor.

Här kan du klicka för att komma till direktlänken för vårt poddavsnitt. Och här kan du klicka om du vill följa alla avsnitt.