Att göra Manhattan på en ynka dag (New York City, USA)
För att en flagga inte är tillräckligt? Det kan kanske vara ett av de enklaste och snabbaste sätten att se om man befinner sig på amerikansk mark. Flaggor hänger överallt. Precis exakt överallt. Ser du ingen flagga från där du står (jag vågar nästan säga att det är oberoende av vart du befinner dig), ja då är du i fel land. Om du dessutom är osäker på om du befinner dig i New York är poliser det andra säkra tecknet. De poppar upp nästan lika frekvent som flaggorna. Faktum är att stadens sammanlagda polisstyrka är större än de flesta av världens länders militärstyrkor.
Vi råkade hamna utanför en Hästens-butik och kunde inte låta bli att snegla lite på alla svenska skyltar. Felstavade eller ej. Det blir ju ofta sådär, att när man hör eller ser svenska utomlands så reagerar man lite extra på det. Det blir exotiskt på något sätt, trots att det är vad man utsätts för varje dag i vanliga fall.
Chinatown fick ett besök när vi ändå var i området. Och det är väl en av de saker som jag gillar men samtidigt ogillar mest med dessa städer. Jag gillar inte att allt är uppdelat och att samhällen är segregerade – det känns alltid bäst med en härlig, rättvis mix. Samtidigt tycker jag att dessa ”separata” stadsdelar är otroligt charmiga och jag uppskattar variationen av miljö fasligt mycket. Det är så totalt skilda kulturer och myntet erbjuder plötsligt en herrans massa sidor.
The Flatiron Building var ett nödvändigt besök denna gång. Mest av personliga skäl. Senast jag var i New York så var jag (av oklara anledningar) besviken över att inte ha sett just den byggnaden. Och när vi åkt upp i Empire State Building försökte jag spana men kunde inte hitta den lilla ”tårtbiten”. Väl hemma såg jag att den fanns med i bakgrunden på flertalet av de kort vi tagit. Hur kan jag då ha missat den undrar ni? Ja, jag undrade samma sak. Så nu var det en personlig grej som jag behövde få avprickat på listan.
Och på kartan målade Jenny ut vart vi hade gått. (Bilden går, som vanligt, att klicka upp i större format.) Ömma fötter var bara halva förnamnet, och ändå konstaterar vi alltid samma sak. Det är (nästan) alltid värt att gå och uppleva saker till fots, för man missar så himla mycket annars. Det är resan som räknas, inte bara slutdestinationen.
I en stad med så galet många invånare skulle man ju kunna tro att det finns ett vettigt tunnelbanesystem. Tji får den som antar för mycket. Det är en salig röra där man både måste ta hänsyn till siffor, bokstäver, namn OCH färger. Alltså. Här snackar vi att någon gått in för att göra saker komplicerade. Dessutom är det, åtminstone med svenska mått eller i jämförelse med Washington DC, en synnerligen ofräsch tunnelbana. Ja, där nere hängde vi inte mer än när fötterna totalstrejkade och vi inte kom på att taxi var ett möjligt alternativ.
På hemvägen letade vi upp ett pizzahak i närheten av Times Square och smäckte i oss en riktig slimfood-middag. Men ibland så få man unna sig även sådant, faktiskt. Inte minst efter att man gått en sträcka som jag skulle säga bör mätas i mil snarare än kilometer. Och gott var det. Värt varenda kalori och krona.
En godisaffär spanade vi också in lite snabbt innan läggdags. Jenny ville ”bara titta lite”. Det kan vara en av de värsta formerna av vardagstortyr. Att gå in i godisbutiker men bara titta, bli sugen och sedan behöva gå ut igen. Vem gör ens sånt? Mer än Jenny då såklart. Hon har någon märklig bild av att hon kan ”titta sig mätt på gottigheter”. Det är helt omöjligt för oss dödliga. Helt omöjligt.