Att ha de bästa av de bästa

Innan de allra sista höstfärgerna hann försvinna så gick vi ut och knäppte ett gäng bilder ihop med våra grannar. Jag blir fortfarande varm i hjärtat av att titta på de där två småknoddarna ihop. Och jag är så himla tacksam att vi har dem som grannar, att barnen (som det bara skiljer 3 veckor mellan) har så mycket ut av varandra. Tack Instagram för den relationen!

Hur goa är de inte? Inspekterar löv och ägnar livet åt viktiga grejer. Sådant som man ska göra när man är strax under året och hänger med kompisar. Jag verkligen älskar att se hur olika de är, och hur mycket de snappar upp från varandra.

För Elsas del så har våra grannar blivit lite som extrafamilj. Hon är så himla trygg och lugn i deras sällskap, och när vi är tillsammans så går hon nästan lika ofta till dem som till oss. Det ä’r som att det inte spelar så stor roll där, vuxen som vuxen. Hon delar ut kramar och pussar, och de har i sin tur alltid välkomnat henne med öppna armar. Sådant inser jag att inte alla får uppleva (vi hade bara en väldig tur), men för oss blir det lite extra värdefullt då vi inte har familj i Göteborg. Nu senast, när vi skulle på ultraljud, så spenderade Elsa en solotimme utan mamma och pappa – och inte en sekund ägnade jag åt att oroa mig över hur hon hade det. Även vid nästa ultraljud kommer hon leka loss och ha det helt suveränt utan oss, och den tryggheten är värd guld. Våra vänner blir helt klart den jobbigaste delen att lämna när vi flyttar.

Så himla fint att få se de där två upptäcka världen ihop. ♥