Att ha den årliga turneringen

När det kommer till vissa områden så är min familj helt suveräna på att hålla igång traditioner. Julen är en sådan tid. Vi har vissa grejer som vi ”alltid gör” och som helt enkelt hör till firandet, och jag älskar att ha det så. Inte för att man aldrig borde förändra och testa nya saker (det gör vi också), men för att jag tycker det ger en extra mysfaktor på något vis. Jag är en traditionsmänniska och vill gärna ha några fasta punkter under året. Under ganska många år nu så har vi haft jullunch följt av släktturnering i bowling under juldagarna, och de allra senaste åren har även Daniels familj hakat på.

Även Elsa är invigd i traditionen, men än så länge jobbar hon dock bäst som hejarklack och med gammelmorfar som barnvakt.

I år tog vi ut svängarna, bytte lokal och hängde på min lillasysters jobb. Eller ja, extrajobb om man nu ska vara petig. För övrigt en av världens finaste bowlinghallar, om man nu ska tro sådana priser. Jag hade kanske inte dragit det fullt så långt personligen, men ändå. Dagens fun fact kan vi kalla det.

Och i vanlig ordning är det en minst sagt stor variation på hur bra de där kloten rullar. Det händer inte sällan att man kan skåda en hel del besök i rännor (om man har tur, i sin egen bana – ibland hamnar de även i grannens) följt av illa grimarser…

.. och en lagom dos fuldans när de ytterst få, bra kasten ger utdelning. Well, man kan väl säga att det inte händer mig alltför ofta. Och när det väl händer så missar jag definitivt inte chansen att fira maxat. Eller för den delen att rub it in så alla vet precis hur snygg min strike var. Daniel påpekar alltid att jag är en usel förlorare, och en ungefär lika dålig vinnare.