Att ha den årliga VIP-kvällen

Det gäller att hålla liv i goda traditioner. Förra året bjöd bästis-Jenny med mig på en helt galet fin Hunger Games-natt. Vi VIP:ade oss igenom en helt vanlig vardagsnatt, och precis efter midnatt såg vi tvåan som släpptes. Det var också samma gång som vi hade dille på pepparkaksdeg, vilket vi släpade med oss till bion – något som i sin tur ledde till att alla tvingades sniffa pepparkaka hela natten. Inte så genomtänkt kan tyckas, men gott.

En suddig bild på en av de finaste jag vet. SOM jag älskar den människan.

Efter bion bjöd jag på middag. Jenny valde restaurang. Hon brukar vara den som får välja när det kommer till mat – hon är alltid matexperten i vårt förhållande. Och där satt vi i timmatal och bara pratade. I halvtid förflyttade vi oss från bordet till en fluffig soffgrupp framför gran och öppen spis. Och precis som förra året kom vi hem hiskeligt sent. Förra gången var det på grund av filmen, i år berodde det bara på att vi glömde av tiden. Sådant händer oss ibland. Ganska ofta. Eh.. Alltid.

Minsann.

VIP-kväll med bästis och Jennifer Lawrence. En tradition av den bästa sorten.