Att ha en dag av den fuktigare sorten (Río Frío, Sarapiquí, Costa Rica)
En resdag behöver inte nödvändigtvis innebära att man enbart är stillasittande i en minibuss. Ja så stilla man nu kan sitta i en minibuss som snittar en hastighet bra mycket högre än vad som är max enligt skyltarna och på vägar vars kvalitet bör ifrågasättas både en två och eventuellt femton gånger. Nej det behöver det inte innebära. Man kan hitta på saker längs vägen också.
Förslagsvis kan man trolla fram paddlar och ränna 1,2 mil längs en fors.
Ja det gjorde åtminstone vi. Och det var så förbaskat jäkla roligt alltså. Två båtar fyllde vi, och på order av ledarna (aka paddelgudarna för dagen) drog vi iväg i vågorna: ”ALL SWEDES FORWARD!” Så där for vi fram, guppandes med strömmen och för det mesta paddlandes helt osynkroniserat. Det tog ett tag att komma in i team worket och samla upp hönsgården så att säga. Fast efter det flöt det på fint. Och när vi rockade riktigt mycket åkte paddlarna upp i luften i en paddel-five och paddelguden ropade ”PURA VIDA!” Ja. Tydligen gör man så när man varit duktig här.
Man skulle väl kunna säga att det mellan varven blev lite fuktigt där i båten.
Emellanåt stannade vi till lite snabbt för att vänta in varandra. Det är lätt att anta att det var för att vara trevliga och för att det är fint att ”åka i samlad trupp”, men jag skulle nog snarare säga att det var en möjlighet att utföra följande standardprocedur:
1. Dra ut bikiniunderdelen så man slipper sitta med string. (Visserligen helt i onödan, för det tar max 2 minuters åkning innan den slirat tillbaka.)
2. Fråga om någon ramlat i – det är oerhört viktigt och högprioriterat att veta vem som ska retas för stunden.
3. Gå all in för att skvätta ner alla i ”motståndarbåten”. (Som om de inte redan vore blöta?)
Längs färden ner stannade vi och fick möjlighet att hoppa ner i forsen. Ingen bangade på det, utan alla kastade sig ut. Vi hoppade, flöt iväg en bit och fångades upp längre ner. Om man var på väg åt fel håll (dvs. befann sig lite för långt ut) märktes det, för då började våra paddelgudar vifta febrilt och ropa ”eey, EYY! In till kanten, SIMMA MOT KANTEN! Kom igen, ta i nu!”. Såg man dem vifta så vevade man på bra med armarna för att komma in, det vill jag då lova. Men det gick bra. Alla överlevde. Ingen flöt iväg alldeles för långt och nästan alla gjorde om hoppet flera gånger.
Det är spännande det där med att se folks olika stilar. Hur man väljer att attackera vattnet så att säga. Och minerna. För att inte tala om ljuden. Absolutely hilarious! Som jag garvat alltså. Helst hade jag velat visa er alla hopp live med delvis inzoomade ansiktsuttryck, men det är lite svårt. Vi får nöja oss med bilder. Nåja, åter till sak. Vi stod där på kanten, garvade åt alla hopp och jag försökte göra en professionell bedömning av vem som var stajligast. Hårfin gräns som ni ser ovan (ehehh). Och fler bidrag än de som visas på bild nu fanns med i spelet, många fler. En helt klart lurig domaruppgift.
Sedan slängde sig morfar ut. Jag behöver nog inte säga vem som vann?
Ja detta (visserligen tillsammans med många andra saker, men ändå) är definitionen av en rolig gruppaktivitet. En period regnade det ganska friskt på oss, men det märkte vi knappt av. Tänk bara, en utomhusaktivitet där stämningen inte förstörs ens lite (utan snarare blir mer peppig) av en ordentlig regnskur – hur ofta händer det? Inte varje dag precis.
Vi har skrattat så mycket att det inte är riktigt klokt. Åt allt. Åt adrenalinet. Åt chocken när (efter att tidigare bara fått lite skvätt på oss) vår paddelgud ropade ”get down, get down, down, DOWNDOWNDOWNDOWN!” och en vägg av vatten sköljde över oss. Åt att de i andra båten nästan välte och mer eller mindre alla hängde utanför båten. Åt alla miner. Åt att vår ledare uppriktigt började peka ut fåglar mitt i forsrännandet och trodde att vi skulle kunna fokusera på det medan vi paddlade, som en uppiffad variant av fågelskådningstur. Det var helt enkelt en fantastiskt rolig paus under vår annars ganska långa resdag.