Att ha en grön park utanför dörren (New York City, USA)

Väderprognosen inför vår New York-helg: regn. Det skulle komma regn, regn och lite mer regn. Jennys kommentar till det? ”Absolut inte! Jag och Hanna kommer vara där så solen kommer garanterat skina. Inget snack om saken.” Så när vi vaknade på morgonen och tittade ut hade det visserligen regnat under natten, men det hade redan dragit förbi. Vi passade på att ta en morgonpromenad i den stora gröna parken innan vi letade oss vidare till lämpliga frukosthak.

Ni kan aldrig tro hur fina alla rosa träd var. Det var som en riktig prinsessaga och vi kunde inte låta bli att studsa runt och glädjetjuta lite. Waowaowaaao! Vilken morgon alltså. Svårslagen skulle jag våga påstå.

Innan klockan hade slagit 09.35 hade Jenny redan hunnit gråta fyra gånger. Olika anledningar, men det var tydligen en sådan dag. Dels passerade vi en memorial för alla hundar som hade fått offra sina liv när något skulle byggas i trakten. Ja, då grät hon. Sedan var det något som var så vackert att hon fällde en eller två tårar. De anordnade dessutom ett Parkinson-lopp som gick av stapeln då vi var där. Ni får en gissning, vad tror ni att Jennys reaktion var? Precis så, tårar. Det var en sådan morgon och dag helt enkelt.

Men för det mesta var hon i vanlig ordning superspeedad och överpeppad på livet liksom på tillvaron. Och jag gillar det. Hon är fantastisk på alla tänkbara sätt.