Att ha en omtumlande dag

Jag har inte blottat speciellt mycket här på bloggen, men ni som har hängt med ett tag och kan läsa mellan rader liksom inlägg vet att det här har varit ett mörkt år för mig. Det mörkaste hittills. Så mycket sorg och smärta. Jag har fortfarande inte lärt mig leva med det, inte på långa vägar. Jag jobbar ofta och flitigt med fasader, inte minst för att tvinga upp mig själv ur träsket en stund – ibland håller de och andra gånger rasar jag igenom.

Min stjärna. Min räddning. Mitt allt.

Men så ibland. Ibland händer det att jag för en dag, eller bara en kort stund, kan se livet som en helhet. När jag kan andas med hela bröstkorgen och se allt ur ett större perspektiv. Inte bara det som jag är inne i nu, utan saker runtikring. Helheten ja. Och just då kan jag översköljas av tacksamhet, stolthet över det jag uppnått och en vilja att möta framtiden. En nyfikenhet på livet och en förundran (ja, ibland även en viss ångest) över hur oförutsägbart livet är. Idag var en sådan dag. En dag när jag på det stora hela kan känna tacksamhet över min väg i livet och att jag får dela den med min allra bästa vän. Glädje över att både få vara älskad och över att ha människor jag älskar mer än livet. Glädje över att få leva just mitt liv, trots mörka sidor. Och känslan i kroppen dagar som den här, den var vardagsmat förut men är i sanning ovärderlig för mig nu.