Att ha en personlig kock

Samma dag som vi kom hem från Italien åkte Daniel in till Chalmers för att fixa klart ett grupparbete. Samtidigt passade han på att fråga sin kursare (som äver råkar vara vår granne) om han ville haka på och äta take away som middag hemma hos oss. Och ja, vi var för lata för att orka åka till ICA och sedan laga middag själva den dagen. Fast så drog grupparbetet ut på tiden och vårt braiga take away-hak hann klappa igen för dagen. Max en halvminut hann jag muttra innan jag fick sms:et ”Simon erbjuder sig att laga italienskt om du vill – vi handlar allt på vägen hem. Hur låter det?”

Ehh – TAGET! Jag vet inte om ni förstår den glädjen. Att ha en granne som kommer hem och lagar middagen åt dig. Som bonus släpade han dessutom med sig belgisk finöl som han serverade där jag satt och pillade med mina egna saker. Jag fick göra precis vad jag ville, medan grabbarna hängde ute i köket. Så bortskämt. Drömscenariot – ungefär varje dag, helst.

En favoritfras att höra: ”Hanna, maten är serverad. Du kan komma nu om du är hungrig!”

Sedan dess har det liksom bara gått utför. Bortsett från helgen då jag var i Skövde så har det verkligen inte blivit många knop i köket. Vi har beställt hem så mycket thai och pizza det senaste att det inte är riktigt rimligt. Det har varit alldeles för mycket tentaplugg och annat som fyllt dagarna att matlagning (samt att diska) inte riktigt kunnat prioriteras. Livet som student. Vissa perioder räcker helt enkelt tiden inte till och då är det okej att fuska. Man får. Det har jag bestämt. Och de gånger man kan få en personlig kock (beprövat koncept är att välja en fin granne för rollen) är det endast rimligt att utnyttja erbjudandet. Jag hade gjort det varje dag nu om jag så kunnat. Jag längtar obeskrivligt mycket efter att denna tentaperiod ska vara förbi.