Att ha en prebal-lördag och börja räkna ner

Igår var mina svärföräldrar i stan, så då tänkte vi att en gemensam lunch var på sin plats. Man måste passa på att umgås när möjligheten erbjuds. Vi traskade igenom ett halvregnigt och ruggigt Göteborg för att sedan slå oss ner på La Sombrita. Sådär perfekt, lagom myssträmning när höstrusket blåste utanför båten. Servitrisen var snabbt fram med tändaren, ”får det lov att vara lite romantik kanske!?”, och vi skrattade medan vi fick in en flaska vin att smutta på i väntan på maten. Dubbeldejt med svärisarna liksom, det händer då inte varje dag.

Mitt tapas-sug är totalt omöjligt att mätta och senaste tiden har jag fått fullkomligen dille på allt som innehåller ost. Vi snackar inte några normala doser här alltså, utan en hundraprocentig besatthet. Absolut megacravings. Jag är uppenbarligen inne i en sådan period just nu. Jag äter ruccola, kokta rödbetor och chèvre så ofta att jag inte ens vågar tänka på det. Varje dag? Jo, kanske. Det är helt galet. Ost är löjligt gott.

När vi efter maten drog oss vidare för att leta upp ett fik, och sedan ställde oss i kö, knackade någon på min axel och vi insåg att slumpen ibland är för spännande. Daniels kusin, som inte alls bor i Göteborg, råkade som av en händelse vara i stan över dagen och hade dessutom slagit sig ner på exakt samma fik. Vad är oddsen liksom? Knasigt. Och väldigt roligt. Vi hinner träffas alldeles för sällan, så när stunder som dessa dyker upp är det verkligen guld.

Lagom tills vi inte alls hade hunnit smälta den sena lunchen eller megabullen till fikat så mötte vi upp våra balvänner för en prebal-middag på Familjen. Daniel hade varit taktisk nog att bara beställa två tapas-rätter, men jag kunde inte välja så jag tog tre. Och när svärmor undrade om vi verkligen vill ha fika (vi skulle ju som sagt äta en tidig middag också) så hävdade jag att ”lite fika får man alltid plats med”. Låt oss säga som så, jag överskattade storleken på min magsäck en aning. Och detta var nog första gången på flera år som jag inte ätit upp god mat på restaurang – det bara gick inte.

Bortsett från att jag inte orkade äta upp så var det fantastiskt. Både maten och sällskapet. Och Johanna var inte ens i närheten av sådär sur som hon (av någon anledning) ser ut på bilden, utan i vanlig ordning skrattade vi oss igenom timmarna. 

Exakt två veckor kvar till höstbalen, och vi räknar ner på bästa tänkbara sätt.

Eftersom att vi hade bokat bord vid fem så var vi klara ganska tidigt. En efterdrink på Chalmers kändes som en bra idé, så först svängde vi förbi Marsalksämbetes föreningsrum (jo, vi har ju en sådan filur i gruppen) och sedan till PYROT. Och där hängde vi en stund. Kareoke, dans och en hel del skålandes. Och skratt. Och balpeppning. Precis som det ska vara en regnig prebal-lördag i november.

Runt tvåsnåret satte vi nyckeln i dörren hemma. Nio timmar senare – det säger ändå en del om roligt det där gänget är. Balen kan inte bli mycket annat än totalt succé, precis som för ett år sedan.