Att ha en sista kväll med samlat gäng (Arenal, Costa Rica)

Sista natten kvar i det gröna rummet med piffiga handdukskreationer och en AC som jag inte lyckas rubba från maxläget. Därefter packas väskor, vi säger hejdå till de fyra i gänget som ska stanna några extra dagar och minibussen styrs vidare mot huvudstaden. Enligt lillasysters önskemål åkte badkläderna på och vi eftermiddagsbusade i den på riktigt ganska svinkalla poolen. Uppenbarligen är vi lite för snälla när det kommer till hennes vilja – brrr!

För övrigt har vi precis lyckats få ut en stackars ödla som i ett aningen förvirrat tillstånd råkat flytta in hos oss. Eller ja, vi och vi. Jag sprang och hämtade pappa tre dörrar bort. Det fungerar alltid. (Man blir aldrig för stor för att be pappa om hjälp, aldrig. Det ingår liksom i den jobbeskrivning man som förälder aldrig blir av med: §37 ”Du skola alltid hjälpa ditt barn när det krisar, även om det så bara handlar om ångest inför att välja glassort och barnet är 20+.”) Pappa fick således göra en räddningsaktion för vår lilla kompis. Och mamma såklart, hon hjälpte också till. Mest pratade och gullade hon med ödlan, men lite lirkande gjorde hon allt. Och ut ilade den tillslut. Fort.

Räddningsaktionen för ödlan får kanske ses som någon sorts kompensation för den stackars groda som råkade stryka med någon dag tidigare. Den satt och kamouflerade sig utanför mormor och morfars dörr. Morfar öppnade, sa ”akta grodan” till mormor och pekade. Sedan hoppade grodan. Mormor ställde sig utanför dörren (noga med att inte trampa där morfar pekat), frågade ”var är grodan så jag inte trampar på den?” och ja. Ni får själva gissa var den befann sig. Låt oss säga som så, den stackarn hade vid det laget fått en helt annan kroppsform. Life sucks när man är liten.

Ja, sista natten i Arenal. I ett grönt, onödigt svalt och eventuellt ödlefritt rum. Och ikväll är sista kvällen med ett samlat gäng, imorgon åker vi åt olika håll.