Att ha hälsat på familjens nya sjusovare
Lillbönan i profil (vecka 17+5).
Jag vet att jag sagt det förut, men jag kommer verkligen aldrig tröttna på detta med ultraljud. Det är helt magiskt att få se sin lilla böna. Och även om jag på förhand alltid är extremt nervös över att få höra att något är fel där inne så njuter jag av varje sekund. Att sedan få veta att allt ser bra ut där inne är en enorm lättnad. Bästa känslan ever.
Vi kan konstatera att det är en riktig tröttmössa som tog sovmorgon när vi var på Östra Sjukhuset för att göra vårt RUL förra torsdagen. I vecka 13 var det full rulle där inne i magen, men denna gång var det någon som tog allt med bra mycket större lugn. Uppochner, lätt inklämd och inte det minsta sugen på att bli fotograferad. Inte alls. Noll samarbete. Barnmorskan rattade runt den stora maskinen medan jag fick order om att vända mig, rulla runt, ligga på sida, gå och kissa… Allt för att få en aningen bättre vinkel. Men icke. Kvar låg mini och sussade gott.
En miniminiyttepyttehand där ovanför ansiktet.
En spark och en liten vink blev vi dock bjussade på. Och det räckte för att våra hjärtan skulle skutta lite extra. Tydligen ligger min moderkaka i framvägg den här graviditeten (attans!), så det kommer förmodligen dröja några veckor extra innan vi känner ordentliga sparkar eller rörelser. Jag som hade hoppats på att just det skulle komma tidigt, men icke sa nicke. Här ska jobbas på tålamodet. Men tills dess att rörelser känns är det fint att det åtminstone går att se livstecken.
Vi blev även tillbakaflyttade två dagar, så lilla frö är nu beräknad till 20 november. Från och med nu byter vi därför vecka på lördagar istället för på torsdagar. Det känns helt galet, då det innebär att vi i så fall plussade hur tidigt som helst, men det var vad hon sa. 20 november, vi väntar med spänning. Det ska bli himla spännande att se om bebis kommer före utsatt tid (vilket min magkänsla just nu säger) eller efter (som det varit för så många andra i vår släkt).
Men RUL alltså. Himla häftigt. Och fantastiskt skönt att vår trötta böna fortfarande växer som hen ska.