Att ha valsat runt i långklänning och roat sig med livet
Nej, jag har inte dött här borta. Och ja, life has been keeping me busy lately. Det är ju sådär. Ibland tycks tid vara det enda man inte har brist på, medan det andra gånger är lyx att ens hinna andas. Bildligt talat. Det handlar såklart om prioriteringar, och just nu har jag behövt lägga min energi på andra saker och ta en paus från cybervärlden. Jag tror det är nyttigt för själen. Fast det är ju bara jag det.
Nu tror ni kanske att livet varit ens dans på rosor det senaste? Det ligger faktiskt bara lite sanning i det. Vi har ägnat åt oss hutlöst roliga saker en stor del av tiden: Chalmers höstbal 2013 (total succé!), date nights och släkttid (alltid succéer) samt något som bara kan liknas vid en mini-julafton (=morföräldrarna kom hem från USA med väskorna fulla av mjuka presenter) är bara exempel på dessa. Livet har dock även varit tufft och kämpigt det senaste. Vi hade nyligen årets potentiellt sämsta dag.
Ja minsann.
Lyssna här bara!
Efter en toklyckad bal, och visserligen ganska superömma fötter, ramlade vi in genom dörren sisådär 06.30 på söndagsmorgonen. Redan där hör ni kanske att söndagen inte såg alltför ljus ut? Vi somnade snabbt, försov oss (till en Skövde-resa som sedan länge varit inbokad) och vaknade på vad jag inte skulle kalla vår allra bästa sida. Eh, ja. En halv dusch var, en obefintlig frukost, några språngmarscher och ett allt annat än smidigt eller samarbetsvilligt biljettköp senare vevade vi springandes åt en snäll busschaufför och hoppade på en några minuter sen buss mot centralen. Ungefär där började dagen kännas lite bättre igen. Fast så bestämde sig givetvis alla Göteborgs trafikljus att busa med oss, så en redan sen buss blev ännu senare. Ni ser kanske vart detta är på väg? Vi aktiverade våra biljetter, hoppade av bussen och sprang. Och som vi sprang. Där snackar vi ett lätt desperat uttryck och kroppsspråk skulle jag gissa. Om turen var på vår sida och vi precis hann med tåget? Definitivt inte. När vi kom fram till tågdörren och Daniel aningen panikartat försökte banka sig igenom den där dörrknappen så fick vi med snopna ansiktsuttryck se sista decimetern av dörren stängas och tåget rulla iväg. Kvar stod vi. Genomsvettiga och med aktiverade biljetter.
Som tur var så är vi för det mesta optimister. Allt löser sig liksom. Vi knatade iväg, lyckades göra ett återköp på biljetterna och köpte nya, dubbelt så dyra till nästa avgång istället. Som plåster på såren tänkte vi åtminstone unna oss varmkorv (kombinerad lunch och frukost), det var det minsta vi förtjänade! Daniel ställde sig i kö, väntade, insåg att det var fel kö, ställde sig i en annan kö, gjorde om hela processen.. Han köpte korvarna och kom ut med ketchup över hela, och då menar jag verkligen hela, jackan. Hur han lyckades? Ingen aning. Jag skrattade så jag grät och Daniel grinade. Vi hann även med att pricka in en ganska ordentlig försening under hemfärden.
Ja ni hör ju själva. Livet har behandlat oss hårt vissa dagar; ketchup-kriser och dylikt är inte att leka med. Ni förstår kanske att jag inte hunnit hänga med er när sådant lurat runt hörnet? Men okej, nog om det nu. Framöver ska jag berätta glada, roliga historier från när jag nu är ute på praktik (det är hysteriskt roligt vill jag lova) och när de ”riktiga” bilderna från balen kommer så ska jag göra ett större inlägg och berätta om den. För det vill ni väl såklart läsa om? Och vem vill inte se bilder på män i pingvindräkter och kvinnor som snubblar runt i långklänningar? Det kommer. Håll ut!