Att hålla igång familjetraditionerna

Varje år kavlar vi upp ärmarna och gör en gemensam degknådarinsats hemma hos min farmor och farfar. Vi eldar vedugn, i vilken vi sedan gräddar olika knäckebröd, limpor och tekakor, samtidigt  som vi svettas orimliga mängder i det där tokvarma lantköket. Och det hör liksom till. En del av tjusningen så att säga. Liksom det att få tillfälle att ljusa upp årets mörkare månader med släkthäng. Det är himla fint. Som bonus får man en proppfull bröd-frys dessutom.

Daniel har hängt med redan sedan första året vi blev tillsammans. Och när det verkade som att jag, under vårt andra år tillsammans, skulle blir sjuk lagom till brödbaket så lät han meddela att han minsann tänkte åka själv i så fall. Tillsammans med min lillasyster. Ja, han har då aldrig varit sen med att haka på och adoptera våra traditioner.

Farmor kommer med händiga tips och styr upp hela kalaset. Hon är den som styr skutan kan man nog säga. Den som ser till att degarna blir gjorda. Även om vi alla gemensamt får önska vad som ska bakas – optimalt. Farfar är den som alltid sköter ugnen och ser till att allt blir perfekt gräddat. Han ser till att skutan rör sig framåt. Han är också den som alltid peppar och hejar på för glatta livet. Och alla vi andra, vi bara knådar. Och kavlar. Och pickar. Sådant, ni vet.

Som min kära man brukar säga om de där bakdagarna, ”vi spenderar verkligen en maxad heldag, non-stop, åt att knåda, svettas eller äta”. Farmor är experten bland alla världens experter när det kommer till att göda oss med både fulla måltider, mellisar och fikor. I plural. Alltid.

En familjetradition värd att hålla fast vid. Länge. En av de absolut mysigaste vinterdagarna på året. Bakdagen.