Att hälsa på en hickande liten böna

Tänk, där var vår lilla böna bara knappa 6 cm lång och prick 13 veckor gammal.

Den dagen var så stor på alla sätt. Vi hade precis passerat den magiska gränsen på 12 veckor och satt helt darriga i väntrummet hos MVC. Vi blev inkallade till en ny, tillfällig, barnmorska (som i sanning inte hade fått talets gåva) och fick vänta i vad som kändes som en evighet på att ultraljudsrummet skulle bli ledigt. En tyst evighet. Jag var sådär pirrig och toknervös på samma gång. Mest nervös tror jag, det var ju verkligen mellanläget där det antingen skulle bära eller brista. Min puls var gissningsvis runt tre gånger den normala.

Och så fick vi äntligen se vårt lilla frö. Vår minimänniska som nu verkligen såg ut som en människa. Allt bara släppte och jag låg storbölandes på britsen medan barnmorskan sa ”det är okej att gråta”. Och med tårarna rinnande längs kinderna vevade jag med armen mot skärmen och upprepade om och om igen ”det ligger en bebis där inne Daniel – en beeeeeebis! SER DU!? Det är en riktig bebis!”. Han var såklart fullt upptagen med att själv stirra på skärmen och vår lilla medan han kramade min fot. Ja, min fot. Han fick nämligen snällt maka på sig och flytta lång bort för att inte vara i vägen för alla sladdar, så mina fötter var liksom den närhet som fanns att välja på.

Mini hade världens galnaste hicka där inne. Det var som en liten trasdocka som studsade runt i bubblan av fostervatten. Daniel var helt fascinerad av studsandet mellan väggarna (ja, jag också men jag hade fullt upp med att samtidigt gråta) och vi båda kunde inte låta bli att tokskratta. Hela grejen såg så absurd ut. Jag kan inte förstå hur jag inte känner när det händer, det är en gåta. Jag hade kunnat spendera flera dagar på den där britsen, bara stirrandes på rörelserna och allt som händer.

Efter att hon hade mätt mini i alla möjliga vinklar och kollat hjärtat började barnmorskan leta runt efter fler bebisar. Rutingrej, tydligen. Vi visste såklart redan att det bara var en eftersom vi även hade varit på tidigare ultraljud (mer om det kan vi ta någon annan gång), men hon tog så lång tid på sig att jag ändå hann börja undra. Man kan inte säga annat än att hon var noggrann och duktig på sitt jobb (åtminstone det vi upplevde där inne). Länge och väl rullade hon den där makapären över magen, hmm:ade för sig själv och gjorde om proceduren igen. Innan jag han spricka av spänning konstaterade hon dock det vi visste sedan tidigare, att det bara var en liten hickande krabat där inne. Ett lyckopiller.

Foto: Hannes Sandahl

Nu är mini lite större än 12 cm (från hjässa till rumpa) och därmed mer än dubbelt så stor som i vecka 13. Det är för mig en så hisnande tanke. Imorgon går vi in i vecka 18, och sedan är det bara en vecka kvar tills vi har vårt RUL inbokat. En vecka tills vi åter igen få hälsa på vår hickande lilla böna. Den dagen längtar vi båda ihjäl oss efter. Att få se vårt mirakel och få bekräftat att allt är som det ska. Magiskt.

Tills dess njuter vi av att bara gosa, längta och jämföra magar. Daniel försöker fortfarande hävda att hans mage kan bli större än min. I beg to differ. Jag menar, vecka 18 – kom igen!? Oh well, han lär fortsätta försöka övertyga ett tag till om att han har en chans i tävlingen.