Att hemlighålla sina planer

Som ni kanske minns så fyllde min lillasyster (som för övrigt heter Elise) femton förra veckan. Jag kände mig inte alls som världens bästa syster när jag inte kunde komma och fira henne på den ”rätta dagen”, så jag lovade dyrt och heligt att jag och Daniel skulle stanna hela fredagen till sent på söndagen och bara fira henne. Fira massor. Sedan fick Daniel förhinder på fredagen och jag såg min chans. Till min lillasyster sa jag att vi blev tvungna att komma en dag senare än lovat, och hon blev till en början så besviken att hon övervägde att flytta fram kalaset en helg till. (Ja, här fick jag börja släta över det hela med ”jag lovar att försöka pussla ihop allt och komma på fredag om det går, det är inte helt kört än” för att inte få alltför dåligt samvete.) Sedan, i smyg, så frågade jag Elises bästa vän om hon ville hänga med och spela Laserdome på fredagskvällen.

Fredagen kom och jag ringde Elise för att säga att jag inte hann komma trots allt. Hon hade ändå ”bokat in pulkaåkning med sin bästis” (som jag visserligen skulle varit med på om jag hunnit komma) så även om det var himla tråkigt var inte hela kvällen förstörd. Mamma kom hem, ropade på Elise och bad om hjälp med matkassar och vóila, där stod jag. En så galet förvånad femtonåring gav mig världens största bamsekram. När jag sedan sa att vi skulle iväg så hon tyvärr var tvungen att avboka pulka-planerna blev hon lätt förstörd. ”Jag vill ju så gärna med, och jag veeet att Stina kommer förstå – men jag känner mig ändå som en hemsk kompis nu!” Men iväg åkte vi. Hon helt ovetandes om vart vi skulle.

Minen i femtonåringens ansikte när det gick upp för henne att vi stannade till för att hämta upp Stina (bästisen) på vägen – helt obetalbar. Som jag skrattade. När vi sedan skulle svänga förbi ICA för att ”hämta ut ett paket” som Elise fått avisering om, och hon på parkeringen insåg att vad vi egentligen skulle göra var att hämta upp två kompisar till.. Den hakan måste var aningen öm efter att ha ramlat i marken så många gånger. Jag har sällan skådat en lyckligare unge. Hela hemresan gick åt till att mässa ”jag vill göra det igen, kan vi spola tillbaka tiden!?” samt skratta åt hur spännande allt hade varit. Ingen kan säga annat än att hon är tacksam att överraska. Jag och kompisarna gjorde high five och kände oss väldigt proffsiga som hade lyckats hemlighålla planerna så länge. Min lillasyster är nämligen en riktig hejare på att nosa upp hemligheter.

På lördagen red vi en långtur med hästarna, fixade i stallet och kom in lagom för att kunna fira femtonåringen med tårta och hennes favoritmiddag. I vanlig ordning spenderade hon större del av tiden skrattandes i morfars knä. De där två är helt oskiljaktiga (och som bonus ligger de på ungefär samma mentala ålder). Det blev fastslaget att Elise har en riktig ”brillknäckarnacke”, då morfars glasögon höll på att stryka med i buset, och det var en minst sagt nöjd tjej som gosade ner sig i soffan den kvällen.

Söndagen började vi med helgens sista överraskning, hon väcktes med en pannkakstårta (eller, hon väcktes såklart inte med den utan den fanns där när hon vaknade – ja ni hänger med?). Mätta och glada gav vi oss ut i snön och åkte tefat bakom fyrhjulingen. Det är alltid en barnsligt stor succé! Vi hann med en del snöbus med hundarna innan vi hoppade upp i sadlarna och tog oss an helgens sista runda på hästryggen. Jag har numera även samlat in bevismaterial för vem som ständigt rycker i min fläta, det kan vara bra att ha om jag vill gå till rätten med detta fall någon gång. Hursomhelst, när det var dags för oss att åka var det allt annat än poppis och vi kan konstatera att det snart är dags att flytta hemåt igen – att ha familjen nära är allt bra fint! Och så kan man fira de finaste på deras rätta dagar, även om kompensationer i efterhand ibland blir ganska stora succéer de också.