Att hurra för en 24-åring

Idag är minsann ingen vanlig dag. Nej, idag firar vi den finaste mannen jag vet, min partner in crime och numera 24-åriga äkta hälft. Han som får mig att skratta varje dag och som jag älskar villkorslöst. Han som alltid hittar på något och fyller mina dagar. Senast var det han som släpade med mig in i en möbelaffär för att ”provsitta alla soffor” när vi skulle ta död på några timmar i ett spanskt shoppingcenter. En briljant idé enligt honom. Vad han inte tog med i beräkningen var att det var en svindyr(!) affär och att vi skulle vara de enda personerna där inne. Så medan han provsatt soffor för över 100-tusenkronorsgränsen och fejkade ett megaintresse (mest för att göra livet lite jobbigare för mig) fick jag vara den som tvingades föra seriösa diskussioner med en kostymklädd försäljare samt tolka påhittade frågor. För inte pratar min man spanska inte, nej nej. Den bollen passar han alltid glatt över till mig. Och det där är inte en lätt match att på ett smidigt sätt slingra sig ur sofförhandlingar med alldeles för mycket pengar iblandat, när man samtidigt har en partner som hmm:ar, pekar och spelar mycket seriös spekulant. Noll teamwork eller stöttning på den fronten. Det var en ren plåga att hålla fasaden uppe, och jag fick kämpa för att inte börja tokskratta den stackars försäljaren i ansiktet (vilket hade varit ett högst olämpligt beteende i sammanhanget). Men jag älskar min hubby för det. Inte ens väntetid på ett shoppingcenter (jag har svårt att komma på saker jag finner mer uttråkande) blir ointressant när jag har honom vid min sida.

24 år. Jag har bara varit med under de sex senaste, men jag är tacksam för varje dag de inneburit. Han lär mig ständigt nya saker om världen, livet och mig själv. Han ger mig aldrig anledning att tvivla och finns alltid där när jag behöver honom. Den bästa jag vet. Utan honom är jag bara halv. Och idag är hans speciella dag.