Att inte ha ord

Den senaste veckan har fått mig att vilja behålla min bebis i magen, skyddad från allt ont, resten av livet. Natten till idag var den allra tyngsta. Ångesten. Hopplösheten. Förtvivlan. Bottenlösa smärtan. Oförmågan att trösta en hysterisk lillasyster, medan jag själv okontrollerat gråter floder. Försöken att hitta ord som skapar mening, samtidigt som världen rasar och allt jag egentligen klarar är att krama handen som tillhör min rödgråtna man.

Det händer överallt, hela tiden, och det är lika vidrigt varje gång. I mitt huvud vet jag det. Ändå blir det helt annorlunda när det hamnar så nära, när man själv har koppling till personen. Mitt hjärta går i tusen bitar av sorg för familjen. Det går inte ens att försöka föreställa sig eller greppa deras känsla. Och när det gör ont i oss andra är det inte ens en bråkdel av hur de måste uppleva tiden nu. En förälders absolut värsta mardröm. Sådant som aldrig händer i verkligheten. Sådant som aldrig händer en själv. Livet ska aldrig någonsin vara såhär – aldrig.

Inga ord är stora nog. 17 år kommer alltid vara för lite. Alldeles för lite. De hade just klarat av sitt första år på gymnasiet. Igår började deras sommarlov. Och igår tändes en ny stjärna på himlen.

Idag vajar flaggorna på halv stång och en hel stad är i sorg.