Att inte kunna greppa

Det känns så himla märkligt när det poppar upp bilder och meddelanden om bekanta som precis nu har fått sina små kärleksknytten. Bilder från BB på inlindande, alldeles nykläckta, bara dagar (eller timmar) gamla miniatyrmänniskor. Så små att man undrar om de ens är riktiga. Och jag kan inte för allt i världen föreställa mig att det där snart är vi. Omöjligt. Det känns så ofantligt avlägset. Jag vet, rent logiskt, att det bara är veckor eller kanske dagar kvar, men det sjunker ändå inte in.

Snart är det där vi. På BB. En familj på tre(!) personer. 

Foto: Hannes Sandahl

När jag och min bästis (tillika även knoddens ena, blivande gudmor) hade ett kvällssamtal över telefon så pratade vi länge om just det där. Att jag snart är så mycket mer än bara Hanna. Att jag för all framtid kommer att vara någons mamma. Det är verkligen svindlande och ogreppbart. Hon förkunnade även att ”du måste ju göra helt galna saker nu de sista veckorna. Exempelvis ladda upp nakenbilder på instagram! Sånt som man sedan kan skylla på att det hände innan man fick barn. 3 ynka veckor kvar – tänk, sedan är du mamma för resten av livet!” och vi skrattade åt hur galet detta är. Snart är jag någons mamma. På riktigt.

Ofta känns det som att det bara är en mage. En rund mage. Som om den alltid varit där på något vis, fast ändå inte. Bara en mage. Sedan slår det mig med full kraft att det ligger en färdigbakad bebis där inne som alldeles snart kommer leva på utsidan. En levande minimänniska som är hälften jag och hälften den jag älskar mest i världen. En egen person, inte bara en mage. Jag kan inte komma på en enda sak som är större än detta.

Snart är det vi som är där. På BB. Med vår alldeles egna minimänniska.