Att jämföra nu med då
För 4 år sedan kom jag hem från min studier i Spanien, studsade genom stan och malde på om hur frisk den svenska luften kändes. Det där svala som jag hade längtat så efter. Äntligen hemma. Och samtidigt blev jag helt ”ledig” för första gången. Jag hade inget jobb och inga studier att återgå till. Det var blankt. Tanken på att bara sitta hemma och göra inget gjorde mig lätt nervös och panikstressad. Jag sökte jobb trots att jag sällan hade behörigheten som krävdes. Några fick jag erbjudanden om, men tackade nej till så snart jag insåg att det inte var min grej. Jag ville ha en paus från fasta studier, men jag ville absolut jobba. Helst varje dag. Både för att jag alltid har tyckt det är tokroligt att jobba, men också för friheten som det medför. Det fanns även några strökurser som jag ville läsa på Universitetet, på den där nivån att jag inte pressade mig själv utan bara pluggade det som jag för stunden fann roligt.
Det var fyra år sedan. Jag hade precis kommit hem, blivit helt ledig och ville inget hellre än att få in en fot på arbetsmarknaden.
Nu har jag precis skrivit klart de sista tentorna och gjort mina sista redovisningar i den SvA-kurs jag läst i höst. Jag har lämnat tillbaka de sista kursböckerna på biblioteket och checkat ut från mer eller mindre allt. Nu tar jag paus från studierna (om än bara tillfälligt) och det känns så fruktansvärt skönt. Jag har inga planer på att prestera något alls under de kommande månaderna, inte mer än som mamma och fru.
På något vis har jag samma känsla som jag hade 2011. Den där känslan av att stå framför ett hav och inte ha en aning om vilket håll jag borde börja simma åt. Det känns främmande och konstigt, något som jag inte alls är van vid. Samtidigt är det en oändligt stor skillnad. Då, för 4 år sedan, stressade synen av det öppna havet mig något enormt och jag fann ingen som helst ro i det. Nu däremot, nu finns det inget som lockar mig mer än att inte veta. Att vara helt fri och utan en enda fastspikad plan. Det känns som en ren lyx att få gå hemma och bara skrota runt i några månader. Och jag är så glad att jag kan finna glädje i det nu, utan att bli sådär fruktansvärt otålig.