Att jamma loss bland vattenfall och indianer (Chagres, Panamá)
I Panamá bor cirka 3,5 miljoner människor. Sammanslaget ägs 6,2 miljoner bilar i detta land, vilket innebär bra många fler bilar än människor. Som kontrast till den stads- och bilmiljö vi spenderat första dagarna i valde vi att åka ut till indianerna. Emberá-stammen, för att vara mer precis. Så efter mycket minibuss-skumpande på ytters ruffiga vägar hoppade vi i en svajig lång-kajak och åkte ut i Chagres Nationalpark.
Den där känslan att glida runt i en träkajak och bara suga in omgivningen. Regnskogen. Djurlivet. Allt. Det var helt magiskt och en upplevelse utöver vad vi någonsin kan få i Sverige. En sådan upplevelse som är själva poängen med dessa resor till andra sidan jordklotet.
På vägen till indianbyn stannade vi vid ett vattenfall. OCH VI FICK BADA. Bada i ett vattenfall i regnskogen. Det om något gör man inte varje dag i Sverige. Barnsligt populärt och roligt vill jag lova.
Mikaela, Elise och jag prövade stå på händer nedanför vattenfallet. Vi tyckte vi var ganska okej. Sedan hoppade vår indianguide i och visade vart skåpet skulle stå. Vi kände oss genast ganska mycket sopigare kan jag meddela. Av 10 stå-på-händer-bilder så syns på 9 av dem:
1) hans spikraka ben och våra rumpor.
2) hans spikraka ben och våra ben som lutar mer än tornet i Pisa.
3) hans spikraka ben och bubblor från när vi sprattlar under ytan.
Så ja. Givetvis tog jag den ENDA bilden där vi stod relativt rakt. Så jobbar jag.
Vi hade utan problem kunnat stanna där en dag. Kanske två.
Under en blå himmel paddlade vi sedan kajaken vidare.
Efter en stund gick vi i land på en strand, promenerade upp för en trappa av stampad jord och välkomnades av ett musikspelande gäng indianer i färgglada höftskynken. Vi fick höra om stammens historia och hur deras liv ser ut. Och vi fick se traditionell dans utförd av kvinnorna. Morfar konstaterade efter tre låtar att ”det mest låter nästan likadant”, varpå de sekunden efter började skrika och fladdra med armarna. Hans min alltså. SOM jag garvade.
Efter att de visat upp sina danser borde jag ha sprungit fort därifrån. Det gjorde jag inte, och jag fick stå mitt kast. En av våra indianguider bjöd upp mig för dans och givetvis säger man inte nej. Det hade varit oerhört oartigt och var verkligen inte läge, men det kan mycket väl ha varit de plågsammaste minuterna under hela resan. Jag har noll talang vad beträffar dans, än mindre ”nya varianter”. Jag hade dessutom precis använt någon spraytvål, som jag insåg blev crazy-klibbigt så fort det blev varmt. Och ni vet kanske hur snabbt man blir varm om man håller händer och dansar i 30 graders värme? Yeah. Och min danspartner ville ständigt att vi skulle ”le och se glada ut mot kameran”.
Det var svårt att göra mycket annat än att skratta åt eländet.
Tror ni sedan att någon annan i vårt gäng var tvungna att gå upp och dansa? Icke. De spekulerade istället i om jag eller den andra stackars turisten som tvingats upp var blekast. Fint. Tack för stödet!
Både jag och Elise passade på att få tatueringar. Inte riktiga såklart, men indiantatueringar. Vi bad om något klassiskt traditionellt. Min såg ut precis så, som något traditionellt indianaktigt. Elises såg ut som om någon (förslagsvis en sjuåring) gått loss med tuschpennan på hennes arm. Sedan gjorde Mikaela och Katarina varsina också. Deras var om möjligt ännu charmigare, med inspiration plockad från ”en bläckplump”. Och så sitter tatueringarna på i 8-10 dagar, minst. Hela situationen är otroligt underhållande om ni frågar mig.
Vi blev serverade den godaste fisk-måltiden på hela resan, och tryckte i oss den med fingrarna. Precis som det ska vara i en indianby. Pappa var toknöjd med sin fisk, hatt och sällskapet av stammens hövding. Det är inte varje dag man får dela lunchbänk med en sådan snubbe minsann.
Det är helt fantastiskt hur väl omhändertagna vi blev. I vissa fall blev vi nästan för ompysslade. För oss med våra svenska ”lagom-mått” känns det nästan genant att bli ledd och hållen i handen långa sträckor. Fast är det inget värre så är det helt klart möjligt att anpassa sig en aning. Och tanken var fin. Väldigt fin.
En utflykt bland vattenfall och indianer dagen innan julafton. Vi längtar inte hem alls än, inte ens lite.