Att kicka igång det nya året (Argentière, Frankrike)

Efter många om och men, samt några kvarglömda kamerasladdar och annat spännande kommer nu den långa versionen av reseskildringen. Vi har alltså haft vår magiska vecka i franska Alperna och fy bubblans vad bra det var. Den starten på 2014 går minsann inte av för hackor.

Bara resan ner är en historia för sig. Vi åkte med UCPA som ordnade hela resan och därmed skedde transporten med buss. Ett dygns bussresa. Sällskapet var det inget fel på, så vi klarade oss fint. Fast den där delen när hela bussen förvandlades till jordens största våningssäng var minst sagt intressant. Eftersom man gärna ska vara ungefär jämnlång med sin sovpartner, och det är som störst längdskillnad mellan mig och Daniel, fick jag och en annan av grabbarna i gänget dela på de där mäktiga 100 centimetrarna i underslafen. Smidiga likt två stelopererade sälar ålade vi oss in och försökte fånga andan mellan skrattsalvorna. Som en följd av syrebristen och den påtagliga bastuvärmen där nere utvecklade vi sedan briljanta idéer som syreventiler och kallvattenduschar för väckning. Jag höll av misstag på att dra ner byxorna på busschaffisen Kent-Ove innan Jocke, min tillfälliga sovpartner, som låg ytterst hann avvärja katastrofen. Vi tittade även på medan Daniel och Hannes, en fjärde del i vårt sällskap, fick skeda och ligga dubbelvikta, omlott med andra främlingar. Väldigt spännande kvällsunderhållning. Det kan mycket väl ha varit så att vi garvade högst i hela bussen. Situationen var så fasligt märklig. Att vår andra busschaufför, vid namn Uffe, sedan kom och sjöng godnattvisor för oss blev definitivt pricken över i:et. Det måste förmodligen upplevas för att man ska kunna förstå vidden av denna erfarenhet olik allt annat.

Förvirringen över att ha två Daniel i gänget var ett genomgångende tema hela resan. Vem Daniel? Ja, Hanna och Daniel. Fast inte Edholm nej, detta är en annan Daniel. Jadå, vi känner den andra Daniel. Nu väntar vi på Daniel – andra Daniel, den ena är redan här. Nej båda Daniel är med oss, de är inte samma person. Ramlade Daniel? Jahaa, du menar den andra Daniel? Jag såg Daniel på rummet förut. Va? Eller vem av dem pratar vi om?

Och skidåkningen. Holy moly, jag säger då det! Vilken åkning. Svenska fjällen känns inte riktigt lika spännande längre om vi säger så. Omgivningarna var så obeskrivligt vackra och vi hade dessutom snuskigt mycket tur med vädret. Sol och några plusgrader mest varje dag, vad mer kan man önska? Det var sådär så man kan ta sin picknick-lunch, sätta sig i en snödriva och sola. Förstår ni hur glassigt livet känns sådana stunder? Ja och för er som inte vet vart vi höll hus så kan jag snabbt berätta att vi bodde i Argentière, men hade tillgång till alla liftsystem i Chamonix-dalen. Därför åkte vi runt en hel del och testade lite olika ställen. Det kan rekommenderas å det varmaste, för racksingen vad bra det var. Även om bilder kan visa en liten del så är det inte ens i närheten av den verkliga upplevelsen. Bara att se naturen hade varit värd resan ner.

Om veckan hade några nackdelar? Tja, att jag tappade två dagar på grund av feber (och Daniel en av dem, men av matförgiftning istället). Fast hur tråkigt det än må ha varit så är det inget att deppa över. Resten av resan var ju gudomlig. Ja sedan skulle kanske den konstanta träningsvärken kunna räknas som nackdel. Det var som en vecka fylld av benpass. Grabbarna fann det dock fruktansvärt roligt när jag vankade fram likt en skadeskjuten gås – ”hon ser ut att smyga fast hon klampar fram, hur är det ens möjligt?” Skadeglädje ni vet. Ett tag övervägde jag att hugga av mig benen, det hade förmodligen varit skönare. Såhär i efterhand är jag tacksam att jag kom på bättre tankar.

Det som i Alperna räknas som röda backar är liksom inte röda med svenska mått mätt. Nej flera av dem är svartare än ett sotararsle. Och så kommer det aningen mer snö där än i Sverige. Så massor av lössnö som folk kör upp i drivor bildar snabbt ojämna puckelpister. Och svarta puckelpister är inte mina ben tränade för, det måste jag tyvärr erkänna. Därav kom träningsvärken som ett brev på posten. Fast det var det givetvis värt och jag hade gjort om det utan att tveka. Nu ska sägas att inte alla backar var sådana heller. Pistningen varierade väldigt mycket från system till system, så i exempelvis Le Tour fanns riktiga glidar-backar.

Ja det har i sanning varit en magisk resa. Att sällskapet var av världsklass gjorde såklart sitt till. Det är ett sådant gäng som hör fel när jag kallar någon ”knäkrossar’n” (hur snubben fick namnet är en historia som vi kan ta vid senare tillfälle) och på allvar tror att jag kallar honom ”knarkråttan”. De är fantastiska på alla tänkbara sätt. Vi har skrattat tills tårarna bokstavligen sprutat och jag kunde inte önskat något mer. Helt enkelt den bästa starten jag kunnat tänka mig på det nya året.

Alla foton är tagna av vår enormt duktiga vän Hannes Sandahl. 

Framöver kommer ett litet inlägg om UCPA och det praktiska kring resan komma upp. Det kan definitivt vara ett väldigt bra alternativ för er som är sugna på en trip till Alperna. Håll utkik!