Att kidnappa sin egen make

Idag gör jag något som jag aldrig gjort förut och förmodligen inte lär lyckas göra så många gånger framöver. Jag kidnappar min bättre halva. Jo, ni läste rätt. Att hålla saker (av denna sort) hemliga har aldrig varit min starka sida, och vanligtvis vill jag helst avslöja alla överraskningar bums. Att jag därför lyckats hålla detta hemligt i så herrans många månader är definitivt något sorts personbästa. Jag menar, en kidnappning liksom. Bara sådär.

Eller ja, ”bara sådär” var kanske att ta i lite väl. Jag har fått planera, och planera, och planera.. När jag bestämde detta så hade vi inget annat inbokat, inga resor eller liknande på plan och jag ansåg att en paus definitivt var något vi kunde behöva denna termin. Daniels näst sista termin. Nu har en hel del hunnit ändras sedan dess, och allt blev dessutom bra mycket svårare än jag hade väntat mig. Men här är vi. 8 oktober 2014.

En av mina bästa vänner, Jenny, flyttar idag och hon behöver vår hjälp. Det var kris. Och nu snackar vi inte kris, utan K.R.I.S. Daniel köpte det direkt och bestämde att vi givetvis skulle försöka ställa upp. Sedan hade jag fått en kallelse för gynundersökning, och det är fruktansvärt jobbigt så någon måste helt enkelt hålla mig i handen. Daniel ställer givetvis upp – han är världens snällaste och skulle aldrig säga nej när jag anser mig behöva honom. Fram tills för uppskattningsvis cirka fem minuter sedan hade han ingen som helst aning om att allt det där bara var påhittat och att Jenny i själva verket stod redo att möta upp oss med vår, sedan några dagar tillbaka färdigpackade, resväska (som hon gömt hos sig). Detta var min grundplan, och den kändes så himla enkel. Jag skulle låta honom tro att han ”behövde” hjälpa alla andra, som han alltid gör, för att sedan överraska med något ämnat för honom. Något som stått skyhögt upp på hans lista från dagen då vi först träffades.

Väskan som varit smygpackad och väl undangömd i flera dagar.

Fast så poppade det som sagt upp försvårande omständigheter längs vägen. Det visade sig att biljettsläppet för höstbalen (vilken vi definitivt inte vill missa) skulle ske under tiden som vi var borta. Man måste vara på plats, med kårkort, för att få köpa biljetter. Sedan gick Daniel med och engagerade sig i en studentförening och fick därmed ett aningen tajtare schema, med två arbetsgrupper att ta hänsyn till. Ovanpå det dök det upp ett seminarium (här började jag bli nervös på riktigt) där han var tvungen att vara på plats för att, tillsammans med en annan grupp, ge samt få respons gällande en rapportskrivning. Och jag kände att jag nog hade tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet när jag för alla de där månaderna sedan lite naivt inbillade mig att ”det verkade tomt och ledigt den här tiden”.

Så nu har jag fått checka av med ungefär fyrahundra olika människor för lösa situationen. Jag pratade med marskalksämbetet som ansvarar för balen för att hitta möjliga lösningar. Den bästa? Jag ”råkade” glömma mitt VISA-kort i Daniels plånbok så jag behövde åka till Chalmers för att hämta det, och samtidigt passade jag på att smyga över hans kårkort till en av våra vänner som kommer kunna köpa ut våra biljetter. Jag fick prata med en annan utav våra vänner som är med i samma förening som Daniel, varpå han sedan sett till att hålla schemat rent medan vi är borta. Jag fick därefter prata med ytterligare en av våra vänner för att hålla koll på (det tack och lov ganska tomma) schemat för den andra arbetsgruppen. Vad beträffar seminariet så lyckades jag smyga till mig mailadresserna till alla i den andra gruppen (för responsutbytet) och hade världens flax med att de gärna kunde tänka sig att flytta sin tid till ett dygn tidigare. Och jag har den senaste tiden ansvarat för all form av markservice på hemmaplan, så Daniel har fått möjlighet att skriva klart det mesta på sina arbeten och därmed slippa stressa under vår lediga tid. Ni anar inte hur många pusselbitar det är som ska falla på plats. Dessutom har jag fått smussla och smyga med både min dator och telefon så fort Daniel varit i närheten, eftersom det med jämna mellanrum poppat upp saker relaterade till denna överraskning. Det har nästan varit svårast eftersom det känns så himla fel att undanhålla saker för honom. Först nu på morgonen prickade vi av den sista kritiska delen inför detta överraskningsmoment och jag var varit toknervös fram tills nu. Fast det var det allt värt. Och det roligaste av allt är att Daniel verkligen inte haft en susning. Han har bara trott att allt rullat på smidigt, som vanligt, och att han hade lite tur med hur allt tajmades in. Att andra varit ”upptagna” samtidigt som honom och att folk kommit med spontana förslag som råkat passa honom fasligt bra.

Jag inbillade mig att detta skulle gå ganska enkelt. Jag hade fel. Jag har behövt utnyttja varje minut jag haft utan Daniels närvaro och sällskap, behövt smyga med det mesta och behövt ta hjälp från många av våra fina vänner. Och vi är lyckligt lottade som har vänner vilka alltid ställer upp – oavsett vad det handlar om. Detta visade sig vara något man inte höftar till lite på egen hand. Det känns som om jag involverat halva världen, samtidigt som jag försökt hålla det hemligt för alla. Hopplös kombo.

Det händer inte speciellt ofta att han blir överraskad, min man. Jag lyckas sällan och mitt poker face är i sanning uselt. Men nu, idag. Idag har jag lyckats. Han vet fortfarande inte vart vi är på väg. Och det har aldrig känts bättre att få tid tillsammans, bara vi. Att få lägga all energi på att älska varandra gränslöst mycket och njuta av det fantastiska livet vi lever. Jag är evigt tacksam för varje dag. Det är trots allt ett oförskämt enkelt liv vi lever här just nu, ingen kan förneka det. Och som bonus (vilket jag insåg ganska nyligen) firar vi 5 år under tiden som vi är borta. Fem på många sätt helt magiska år.