Att kika tillbaka på en årslång resa

För ett år sedan hoppade vi på tåget som tog oss med på vårt livs största resa. Det var dagen då jag inte längre kunde lägga band på nyfikenheten och satt som ett darrigt asplöv på badrumsgolvet med en sticka i handen. Det var dagen vår duo växte till en trio. HÄR kan du läsa hela berättelsen om det där magiska pluset.

Sedan hade vi alla de där månaderna på oss att förbereda oss. Månader som svischade förbi snabbare än vinden och som vi inte riktigt hann förstå var de tog vägen. Vi kom aldrig in i den där ”långa väntan” som så många pratar om och egentligen gick det lite för fort, men vi njöt av varje sekund. Vi gjorde allt och lite till, tackade de högre makterna för att jag fick må så galet bra genom hela resan och filosoferade kring vem som egentligen bodde där inne. Vi valde, som ni kanske vet, att inte veta kön och att låta det vara ”bara en bebis”. Vi ville få drömma och planera livet med högt i tak, inte begränsas av socialt konstruerade ramar. (Ja, det gjorde vi förmodligen ändå.) Och det var en så fin tid. Jag älskade min graviditet, verkligen. Den var magisk och perfekt på alla sätt, och jag hade inte velat ändra någon del av den.

Och så kom hon. Flickan som gjorde vår familj komplett. Hon som övat karate inne i min mage och som jag burit med mig precis överallt. HÄR kan du läsa förlossningsberättelsen. Nu har vi haft äran att få spendera dagarna med henne och vara hennes föräldrar i hela 3 månader. Livet har aldrig någonsin var vackrare än det är just nu. Idag.

Tänk att vi för ett år sedan lyckobölade över att det flyttat in ett litet frö i magen. Att vi den där kvällen fick se vår värld vändas uppochner och centreras kring något nytt, viktigare. Och tänk att vi idag har en dotter som är vackrare än något annat som världen visat oss. En dotter som gör oss stoltare än alla andra livsprestationer sammanslagna. Ja, fjärde mars är ingen liten dag för vår familj.