Att korsa gränsen och hälsa på djurlivet (Cahuita, Costa Rica)
Man skulle ju kunna tro att det där med att korsa landsgränser skulle vara en relativt smidig sak att ta sig an. Det är bara en illusion kan jag meddela. Först (där hemma) ska man ta onödiga och dyra vaccin som de sedan inte ens kontrollerar. Sedan, när man väl är på plats är det en herrans procedur. Man ska gå igenom passkontroll på ena stället, få kontrollen underskriven på ett annat och gå till ytterligare ett ställe för att betala för att komma ut ur landet. Och det är bara på ena sidan gränsen. För att inte nämna all restid man lägger på att komma dit.
Därefter börjar den trixiga delen. I regnet ska man passera en hal, blöt träbro x antal meter upp i luften. Och man ska göra det släpandes på alla väskor med fullständigt opålitliga hjul. Tror ni då att bron är hel och väl underhållen? Icke. Hål stora nog för en mindre flodhäst skulle kunna glida igenom utan större problem fick man köra slalom mellan. Väl framme på andra sidan, och inne i Costa Rica, ska det köas, papper ska fyllas i och pass med stämplar ska kontrolleras ytterligare en gång.
Som pricken över i:et gör regnponchon (och försöket att hålla väskor torra där under) att man ser ut som en soppåsförklädd badboll. Men som vi säger, när förutsättningarna jobbar emot dig är det hög tid att bring out all you’ve got. Fashion startar med att någon kör på ett nytt spår – haka på nu så ser vi gemensamt till att soppåse-looken slår igenom! I samband med att jag blir känd för looken (vilket såklart kommer hända snart) så ska jag nog byta namn till det som vi ständigt blir tilltalade och välkomnade som här borta, Eldhom. Det klingar exotiskt och bra, verkligen.
Efter att ha åkt en bit in i landet stannade vi vid Puerto Viejo och hängde lite på ett rescue center för olika djur. Varje gång jag ser sådant här förundras jag över hur mycket tid och kärlek människorna lägger på att rehabilitera djur så gott det går. Det är fint. Under tiden vi var där hann vi hälsa på mängder av olika djur, allt från grodägg och ormar till rådjur, fåglar och myrslokar.
Och en stiligt vattenkammad Sid, ja honom hann vi också hälsa på. De är ganska fascinerande, de där sengångarna. När de är riktigt stressade eller upplever sig hotade kan de förflytta sig med en hastighet på runt 3-5 meter per minut. Tänk bara känslan, att inte kunna röra sig fortare även om man så vill. De kan för övrigt simma, tydligen. Jag hade ingen aning. De är fascinerande djur. Hade jag dock bara fått välja en favorit så hade det varit rådjuren. Inte för att jag inte kan hitta dem hemma också, utan för att de är så söta och för att dessa snuttade i evigheter på mina händer. Så löjligt mysiga.
Jo, här på Villas del Caribe kan man bo en natt utan att det går någon vidare nöd på en. Att jag sedan har en lillasyster som bor med oss och som paxat att dela säng med mig (istället för att utnyttja den tredje som faktiskt är hennes) är en helt annan femma. Det är svårt att säga nej när rådjursögonen åker fram.
Sedan ligger hotellet precis vid havet. Det är inte en så pjåkig bonus faktiskt. Stora vågor och ganska bra strömmar under ytan, men fasligt roligt att leka i. Och vi har haft systerhäng där ute i vågorna. Trehundrasjuttioelva vidrigt saltiga kallsupar senare fick jag släpa upp den protesterande ungen (som visserligen är snart 16 år och kanske inte bör klassas som ”unge”) när jag insåg att mina muskler inte längre skulle klara av att paddla in oss båda ifall det hade krävts.
Jag övertygade henne om att vi skulle hänga i poolen istället och exempelvis ta fina bilder i vattenfallet. Stå-på-händer-bilder och de av liknande slag. Vi skulle väl kunna sammanfatta det hela med att det gick sådär. Eh, ja. Fast Elise var nöjdare än nöjdast, och det var liksom huvudsaken.
Och så busade vi i minipoolen en trappa upp. Mini var hyfsat nöjd kan vi säga. Jag är som vanligt oändligt tacksam över att de kommer så bra överens. Mini, Daniel och jag låg förmodligen i vattnet sisådär 2,5 timme längre än alla andra, och trots det var det med stor protest vi bestämde att det var dags att gå upp för att hinna till middagen. Så jo, man kan nog säga att vi har det fortsatt bra även i Costa Rica.