Att krama den bästa hejdå, för stunden

För ett tag sedan storstädade den här pinglan sin lägenhet, packade väskorna och hoppade på tåget mot en höst (och för att vara realistiska – förmodligen ett nytt liv) i vår huvudstad. Jag har varit så himla opepp på att hon ska flytta ifrån oss, men samtidigt genomglad för hennes skull. Såklart. Hon är definitivt en av de vänner jag haft längst (vi är väl uppe i sisådär 23 år nu) och efter en paus på ett antal år så har det varit så fruktansvärt fint att bo i samma stad och verkligen återupptäcka den vänskapen. Det känns inte riktigt okej att hon lämnar oss nu.

Elsa var SÅ trött, men ändå helnöjd med att sitta på golvet och bjussa på sina leksaker en hel morgon.

Hur som helst, det jag skulle komma till var detta. Innan tåget gick så bjöd hon över mig och mini (ja, pappan här i huset jobbade så han var egentligen inte exkluderad från inbjudan) på gofrukost i Linné. En ganska märklig känsla att sitta där och prata om att hon kanske inte kommer tillbaka till lägenheten. Att detta kanske var ”sista sista”. Samtidigt var det en väldigt fin morgon. Som vanligt glömde vi naturligtvis bort tiden, och det slutade med att hon fick skynda sig att städa klart det sista för att sedan hinna in till Centralen i tid. Oh well.

Numera är Göteborg lite mer tomt, det går inte att komma ifrån. Men om några veckor så har vi en stockholmstripp inbokad och då ska vi minsann ses en sväng. Det längtar vi alla efter redan nu.