Att lämna över stafettpinnen
För en vecka sedan skrev jag klart hemtentan för den första delkursen denna vår. En sådan där tenta med frågor som egentligen är roliga, fast som de lyckats vrida till på ett sätt som förvandlade uppgiften till katastrof-tråkig. En sådan där tenta som segar sig fram medan den suger all form av energi och motivation ur kroppen. Vid flertalet tillfällen gav jag upp helt. När jag satt hemma hos mina föräldrar och skulle pausa för middag lämnade jag över stafettpinnen till katten. Så illa var det faktiskt. Emellanåt tror jag att vi presterade ungefär lika mycket, jag och han. Det tog ungefär två minuter, sedan hängde han över stolskanten och såg lika desperat uttråkad som jag kände mig. Alltså, inte ens katten fann nöje i den där tentan.
Men ja. Jag lämnade in den i tid och gick vidare med mitt liv. Ibland får man se till att jobba så, bara bita ihop och försöka överleva det tråkiga. Just nu är jag i en period där studiemotivationen, av flertalet anledningar, för det mesta lyser med sin frånvaro. Och det är okej. Jag lever tillfälligt på vetskapen att jag utbildar mig till världens absolut roligaste yrke. Det är nog för att hålla mig flytande även när motivationen dippar. Dessutom han jag ju alltid en katt att lämna över till om det krisar. Livet som student är allt som oftast underbart, men ibland har även jag en del att önska.
Sedan kan jag väl inte klaga. Vi varvar trots allt plugg med att springa på visningar (som ni vet), och det är förbaskat spännande. Och mellan visningarna hänger vi för det mesta hos mormor och morfar och äter oss mätta på fika. Livet är inte så pjåkigt sådana dagar. Ni skulle sett senast vi var där, när vi tänkte ”ta lite egna initiativ och köpa med fikabröd”. Hah! Never again. Vi kom med en påse, mormor hade med sig en påse och när vi kom innanför dörren lät morfar meddela att han minsann hade fixat fika. Och då är inte mina morföräldrar kända för att hålla fast vid konceptet ”måttligt”. Åh, nej. Min mormor har nog knappt ens koll på att ett sådant ord existerar. Hon har någon sorts teori om att barnbarn har femtioelva fika-magar och utan problem kan klämma tre hundra fikabröd i ett svep.
Jo men så att, här är vi. Jag vill mest lämna över pluggpinnen till någon annan ett tag, jobba lite och hitta ett drömställe att flytta in i. Och fika. Fast, en kombination av allt får vara tillräckligt för stunden.