Att leva på livets fina stunder

Vissa stunder i livet är sådär extra fina. Det bara är så. Som den där gången för ungefär 14 år sedan, när min mamma berättade att jag skulle bli storasyster. Jag var inte så värst gammal, men jag minns precis allt. Jag minns exakt vart jag stod just då. Likaså minns jag när fritidsfröknarna ledde ut mig och berättade att ”mamma och pappa har åkt in till sjukhuset för att lillasyskonet snart ska komma”, och när jag väcktes och fick höra att jag hade fått en liten lillasyster. Ja, det är sådär hiskeligt fina saker att minnas (men som jag tänker på alldeles för sällan egentligen). Eller som när jag och pappa reste, vad som åtminstone kändes som, landet runt på olika hästtävlingar. Det var också väldigt fint. Glad och lycklig blir jag även av att tänka tillbaka på första gångerna som jag och Daniel träffades, och inte minst vårt bröllop. Ja, det gör mig också väldigt varm inombords.

Det är sådant jag lever på när vardagen är stressig och allt snurrar runt – stunder som jag blir lycklig i hela kroppen av att tänka tillbaka på. Ja, lite tårögd blir jag också, men det hör till. Fy skruttans vad fint mitt liv är. Faktiskt.