Att möra till kroppen (Estepona, Spanien)

Detta kan ha varit ett av de mer spännande besluten vi fattat här nere. Att köpa ett dagskort på det nyöppnade gymmet några hundra meter från där vi bor. Ett morgonpass med Daniel som PT gav både mig och Emelie aningen möra armar (och kroppar). Vad han tyckte vi skulle avsluta med? Chins. Nej, jag skojar inte. Det gick (inte helt oväntat) totalt värdelöst och bortsett från när Daniel hjälpte till att lyfta oss upp och ner fick vi ge upp ganska snabbt. Trots den lilla motgången lämnade vi gymmet synnerligen nöjda med oss själva. Ett morgonpass på semestern, ja någon gång ska ju vara den första.

Senare på kvällen lyckades jag, efter visst mått av lirkande, övertala Emelie om att zumba var en bra idé. Att det skulle bli roligt och en perfekt avslutning på dagen. Hon var oerhört skeptisk, men jag var övertygad. Vi skulle briljera med våra härliga moves.

För att fatta mig kort. Vi briljerade inte. Inte ens lite. Vi hade hysteriskt roligt, men det var verkligen ingen vacker syn. Likt två halta, borttappade, lätt skadeskjutna valrossar helt utan koordinationsförmåga (ja, det är absolut en rimlig liknelse) svävade vi fram över golvet. Spansk zumba är inte som de svenska jag har varit med om. Detta var helt nytt. Och vi var ett sant praktexempel på rookies. Det var med stor entusiam vi sedan visade vad vi lärt oss för grabbarna där hemma. Oklart varför, men de fann det hela väldigt underhållande att titta på.