Att möta en knäkrossare (Argentière, Frankrike)

Ni minns kanske att jag nämnde knäkrossar’n? Eller ”knarkråttan” som grabbarna trodde jag sa. Samtidigt sa jag att det var en historia för sig, som jag lovade att berätta vid ett senare tillfälle. Nu kändes det som att det var ”senare”. Så då undrar ni kanske hur en person får öknamnet ”knäkrossar’n”? Det går säkert att tillförskansa sig namnet på olika sätt, detta råkar bara vara ett av dem.

Under vår vistelse i Alperna hade vi skidskola (med grupper anpassade efter den nivå man åkte på). Eftersom jag hade feber en dag kändes det klokt att inte hårdstarta fysiskt efter det, så jag valde att hoppa ner en grupp. Sagt och gjort. Allt fungerade fint och jag kom väldigt bra överens med instruktören. Eftersom jag låg en bit före många andra i gruppen (för att uttrycka det milt) såg han till att alltid ge mig lite tuffare utmaningar. Och så var jag tydligen tacksam att driva med, för det såg han till att göra så snart chansen dök upp. Allt på ett vänskapligt plan såklart.

När vi sedan skulle ta oss ner för en av de enklare backarna ligger jag och glassar (dock i ganska hög fart) längst fram varpå en annan snubbe åker rakt in i mig bakifrån. Han hamnade i ett dike medan jag gled halva backen ner, lagom förvånad över vad som just hade hänt. Det kan ha varit en av de få gånger vår instruktör tilltalade mig med riktigt seriös ton. Hans första fråga var ”wooow, are you okay?” och den andra ”did you just KICK Hanna?” var vänd mot snubben i diket. Sedan, med den allvarliga minen fastklistrad i ansiktet, försäkrade sig instruktören några extra gånger om att jag verkligen mådde bra. Och jag var väldigt okej just då, så jag viftade snabbt bort oron. Först senare insåg jag att mitt knä var blått och svullet samt att min höft kändes som om den blivit omplacerad några gånger. Hursomhelst, under den kvällens historieberättande fick han sin nya titel. Knäkrossar’n.

Och som han sedan förvånade mig, den där knäkrossar’n. Efter att vi alla återhämtat oss och läget var under kontroll igen kommer han fram till mig för att yttra orden ”jag tror du böjde min stav”. Han lät sedan hinta om att jag borde ersätta hans stav. Alltså? Hela snubben måste vara ett skämt. Det kan mycket väl ha varit så att han satte sig på sin egen stav – ungefär på den nivån var det. Och även om jag skulle varit den som böjt den så var det knappast jag som körde störtlopp in i hans rygg. Därför lät jag på ett tydligt sätt meddela att hans stav var hans problem. Inte mitt.

Fast den grabben var å andra sidan inte speciellt sympatisk från första början och hade dessutom fått en klar släng av ”jag tror jag rockar i backen men är i själva verket en ganska dålig skidåkare-sjukan”. Sådana ska man hålla sig borta ifrån. Första halvan av den skidlektionen ägnades sedan åt olika stoppsladdar och liknande, med instruktörens menande blickar och motiveringen ”if a douchebag named xxx is about to crash into you, these things are extra good to keep in mind”. Han var inte nöjd att ha knäkrossar’n i gruppen, det stod ganska klart efter det.

Så ett hett tips är att hålla sig borta från puckade människor på skidor. Det är vanligtvis en ganska dålig kombination. Lita på mig. Jag talar av egen erfarenhet här.