Att öva upp nya färdigheter

En 7-månaderspluttis i Spanien i somras.

Så många dagar får jag nypa mig i armen för att inse att hon är vår, och att hon är samma bebis som låg i min mage för 10 månader sedan. Och jag vet att det är uttjatat nu, men det går verkligen inte att begripa var all tid tar vägen när man får barn. Vad hände med de här tio månaderna? De bara *POFF*, och så var de borta. Och för bara några månader sedan, när vi var i Spanien, tränade mini på att vagga långsamt fram, kom på tekniken för att rulla runt och kämpade för att krypa (men lyckades inte riktigt). Hon var så himla liten.

Då när vi fortfarande behövde hålla ordentligt stöd kring den svajiga lilla kroppen.

Och den här utvecklingen. Nu kryper hon fort utan hinder, sätter sig upp som om det vore det enklaste i världen, ställer sig upp på egen hand, balanserar helt fritt(!) utan stöd och verkligen springer(!) fram när man håller i hennes händer. Hon är SÅ snabb nu, och hon har imponerande bra koll på kroppen. Och hon styr precis dit hon vill ta sig, både krypandes och gåendes. Visst går hon inte på egen hand än och ibland är det lite svajigt, men för det mesta är hon galet stark och tuff. Varje dag imponerar hon på mig med sin utveckling och sina förmågor. Och hennes koll på omgivningen är on point. Älskade barn, vad fint det är att få dela dagarna med dig.