Att premiärkalasa för en liten kompis

Hur söt är inte solhatten som Elsas faster hade när hon var liten!? Den är aningen stor så den hamnar alltid på sniskan. Gull!

Jag har förmodligen nämnt våra grannar minst en gång tidigare(?), men det är verkligen så roligt att Elsa har en lekkompis bara några meter bort. Och det är så mysigt för oss vuxna att ha vänner med bebisar i samma ålder så nära. Älskar det. I början på sommaren bjöd de in till kalas för deras 6-månaderskille. Elsas första.

Det serverades en hel del gott kan vi ju säga, så vi gick inte därifrån hungriga precis. Och så hade de såklart tänkt på detaljerna, sådär som jag tycker gör allt lite extra roligt och charmigt. Det blev ett kombinerat litet firande för en halvårspassering i livet och en namngivning. Så fint! Vi var mest glada att bara få vara med på ett hörn av tillställningen.

Goseduon! ♥

Huvudpersonen själv slocknade efter en stund (lätt hänt – det kräver ju en hel del energi att hålla i ett party) och Elsa blev ensam bebis på festen. Nog för att hon gillar Noa, men det där med att slippa konkurrensen om uppmärksamheten tycker hon är ganska fint alltså. Att få vara mittpunkten. Det blir en spännande uppgift den dagen vi ska få henne att inse att hela världen faktiskt inte snurrar runt just henne. Nåja, hon kan få leva i bubblan ett tag till.

Okej ganska skoj var det ju faktiskt när ens kompis vaknade också. Det är så roligt att dem tillsammans, hur de kommunicerar på sitt sätt och upptäcker varandra. På det där kalaset fick dock stackars nyvakna Noa fick stå ut med det mesta. Elsa som hade börjat testa rösten ordentligt den perioden råkade vråla så högt att hon skrämde livet ur honom. Just schysst!

Men trevligt hade vi, och tacksamma för att vi fick komma är vi. Det är helt tokigt hur fort de växer (de var ju alldeles nyss nykläckta!?), och jag har svårt att förstå att de ganska snart kommer fylla 1 år. Att det snart är dags för ett nytt kalas. Jösses ja, vilken grej!