Att prova viner och skapa kontakter (Frascati, Italien)

Och så kom den mest skrattfyllda dagen under hela vår Italien-vistelse. Dagen då vi åkte på vinprovning.

Vi bokade in oss på en vinprovaromgång, hoppade på en buss och åkte ut till en vingård. Till att börja med måste jag säga att vi är väldigt ense om att detta var några av de bäst spenderade slantarna under hela resan. Så fruktansvärt tokrolig kramp-i-magen-dag. Som stjärnbonus hade vi en guide som lyckades förmedla historia och vinkunskaper samtidigt som alla i hela rummet låg dubbelvikta i skrattsalvor. Jag kan inte säga det nog många gånger – det var så förbaskat roligt.

Vi fick lära oss att vinet (rent generellt talat alltså, inte våra provflaskor) är 8000 år, vilket innebär att det är 2000 år äldre än olivoljan, och vi fick lära oss att man tidigare hade en åldersgräns på 30 år för att få dricka vin i Italien. Ja, sedan lyckades man minska alkoholhalten i drycken och då försvann åldersgränsen helt – svart eller vitt liksom, inga mellanstopp.

Vi var med god marginal yngst i gruppen, vilket vi nu insett är ganska typiskt oss. Och vi trivs bra med det.

För att mala på om fler kunskaper. Man planterar tydligen rosor framför vissa rader med vinstockar för att hålla koll på jordens näringsinnehåll och sådär. Om rosen (som är känsligast) dör så har man ändå en möjlighet att hinna rädda vindruvorna innan de följer samma öde. Inget som jag visste tidigare och förmodligen inte en kunskap som kommer rädda så värst många liv, men fortfarande en kunskap och man kan aldrig få för mycket av den varan.

”Halka inte på vägen ner! Det än kondens i den branta stentrappan och på väggarna!” Vinkällare är farliga grejer.
Vinflaskor låg både högt och lågt. Helst hade jag velat smussla ner alla i bagaget och släpa med dem hem.

Gårdens vinkällare var inte så pjåkig. Fast kall. Men så vet vi ju också att nyckeln till ett bra vin är jämna, svala temperaturer. 
Dessa megatunnor mäter alltså högre än mina 162 mäktiga centimeter. Förstår ni hur mycket vin som rymms här!? 

Efter vi spanat in allt rörande produktionen på själva vingården drog vi oss vidare några kilometer och stannade till vid familjens riktiga försäljningsställe. Del av produktionsprocessen sker också där, men det handlar mer om försäljning samt att erbjuda vinprovningar till sådana som oss. Jag gillar den där känslan av att behöva gå igenom små passager och gamla stenvalv för att faktiskt komma in i en byggnad. Det bli stämningsfullt på ett helt annat sätt.

När man hade fest förr så var alltid en person tvungen att vara nykter, för att kunna blanda till en vidrig dryck att tvinga i de som hade tuppat av. Ja ni vet, så de kräktes och förblev i livet. Man kastade en tärning och sedan var det bara att gilla läget. (En annan lösning hade ju kunnat vara att nöja sig med ett glas per person kan jag tycka, men uppenbarligen röstades det ner.) Vidare säger vissa att man faktiskt hade ”kräkrum” (vomitoria) för att tömma magen och sedan kunna dricka mer, medan andra hävdar att det är en påhittat blandning av olika fenomen. Oavsett vilket så skämtade vår guide glatt om att hinken på bordet skulle fungera fint som vomitoria om någon kände behovet av det (alternativt vad den ämnad för om man önskade hälla ut sitt vin). Låt oss tacka de högre makterna för att ingen utnyttjade hans erbjudande!

”If you do not have a house in the city, or a vineyard on the countyside, you are not a real Roman citizen.” Tiderna ändras.

När vi faktiskt började föra riktiga konversationer med våra soffgrannar, ja då liksom brast det. De var fantastiska och vi skrattade så mycket att vi emellanåt behövde pausa själva vinprovningen för att återhämta oss. Ja det var inte bara vi alltså, utan hela gruppen. Sådär som man tänker sig ett friskt, härligt och lagom stökigt klassrum med 35 stycken 10-åringar som pratar i mun på varandra. Ungefär så. Och det var fantastiskt.

Skål för oss, livet, kärleken, Italien, gott vin, barnfria år, härligt sällskap, roliga resor och cirka allt fint i hela universum.

Ja såhär såg det också ut delar av tiden. Tolkande fram och tillbaka, viftande med flaskor, pekande, gestikulerande och kliande i huvudet. Jag var mest mallig för att jag, med mina långt ifrån färdigutvecklade spanskafärdigheter, kunde snappa upp italienskan och översätta. När andra satt som bortkomna kryss vevade jag ivrigt med handen i luften och fann mig mer eller mindre tiggandes om att få öppna munnen. Lite som om jag hade varit någon sorts övermallig stjärnelev och skrytpelle med hybris. Oklart vad som hände där, men den vinskapande italienaren och vår guide (som visserligen också var italienare) var imponerade. Och de fann det hela mycket underhållande.

Detta med vinprovning visade sig vara ett löjligt trevligt, och effektivt, knep för att utvidga sitt kontaktnät.
Exempelvis har vi numera en stående inbjudan till Chicago. Inte fy skam. Vem vet när man behöver en säng där liksom!?
Två röda, två vita. Fyra glas senare var vi igenom vinprovningen.

När våra nyfunna Chicago-vänner ska styra upp en fotosession: ”lite mer vinkel där, nej lite mer, LUTA MER, sååå ja!!”

Det var förövrigt inga blaskviner som serverades. Icke. Det var italienska toppviner. Ni vet, sådana som vunnit priser både till höger och vänster. Och ”Roms officiella vin”, något som de var ungefär lika stolta över som jag var över min förmåga att tolka italienska. Och det ska de vara. Ja fy racksingen vad goda de var, hela bunten! Min svärmor hade fullkomligen älskat detta.

Ni ser vår guides min? Ungefär exakt så såg jag också ut när jag insåg att man kunde fylla en dunk, och köpa vin per liter.

Väl tillbaka i Rom bestämde vi oss för att gå ut och äta, och ett annat par från vinprovningen hakade på. Det kan ha varit den mest udda måltid vi intagit under resan. Vi var för tidiga och restaurangen vi spanat in hade inte hunnit öppna, men då det bara var en kvart kvar erbjöd de oss att sitta ner sålänge. Några minuter senare fick vi beställa in dryck, och tillsammans med den började förrätterna rulla in. Först kom något som liknande en korg naanbröd, med tillhörande bönsalsaröra (förmodligen hette det inte så men jag beskriver rätten nu, så shhh!) vid sidan.

En halvminut senare kom resterande del av hela förrättsmenyn in på bordet. Jag skojar inte.
Hur många förrätter vi faktiskt hade beställt? Noll.
När vi sedan skulle beställa vår faktiska mat var vi så mätta att vi tog in pasta att dela två-och-två.
Trots det var det mycket mat! När han sedan började prata om pizza efter pastan var vi alla fyra oerhört snabba att avböja. 
Talang för att serva mat hade kan. Den bakom kameran dock.. Sju försök senare fick jag visa hur man trycker ner knappen.

Resultatet kan väl diskuteras. Men det är ett kort som förevigar ett fint minne. Kvällen då vi fick in en hel förrättsmeny att klämma i oss ”i väntan på att resaturangen öppnar”. Och kvällen då vi fick skratta ihop med främlingar som nu är lite mindre främmande.

Åter igen, vilken dag och vilken upplevelse! Det var den roligaste pausen vi någonsin kunnat tänka oss från allt promenerande bland gamla byggnader och vackra monument. Det gör helt enkelt resan lite mer komplett.