Att resa tillbaka i tiden (Rom, Italien)

Att boka in olika guidade turer har blivit lite ”vår grej” kan man nog säga. Daniel vill som sagt veta allt och lite till, och jag är en sådan som lätt blir uttråkad av att bara läsa skyltar. Vi behöver pålästa människor som kan berätta saker på ett intresseväckande sätt. Duktiga guider helt enkelt. Och det rekommenderas å det varmaste, för oj vad mycket mer man får ut av upplevelserna. Forum Romanum, vilket egentligen är ruiner från antikens Rom samt platsen där staden ”föddes”, var ett typiskt sådant ställe där vi inte hade kunnat ta till oss ens en bråkdel av informationen utan guidning.

Vi fick en guidning som hade en helt annan inriktning än vad vi hade väntat oss, men ack så bra det var. Vår guide var extremt kunnig och samtidigt duktig på att förmedla sin kunskap, så det var ett stort plus. Sedan var hon även ett big fan av att blunda större tiden när hon pratade, vilket egentligen inte påverkade guidningen men fick mig att börja skratta tyst några gånger. Det är ju så underhållande att titta på! Ja, jag får verkligen bita mig i tungan för att inte vinka och säga ”här är vi – tjoho – ser du oss?”, men det skulle såklart kunna uppfattas lite fel och få en dålig eftersmak. Istället höll jag tyst och fann till slut blundandet ganska charmigt.

När någon väl berättar historien och man börjar göra kopplingarna är det så obeskrivligt häftigt.
Jao, hon gillade helt enkelt att blunda och att inte kunna se vem hon pratade med.
Myter, gudar och gamla berättelser, återspeglade i kvarlevorna efter vad som en gång stod på Palatinen.
… Som sagt. Fast jag finner det megaintressant att analysera folks olika tix. (Även mina egna – såklart!)
 

Ibland är jag måttligt imponerad över vår sammanslagna intelligenskvot. Vi stod länge och väl och diskuterade huruvida ”detta kunde vara rampen som guiden tidigare pratat om”; den ramp som ledde upp till templet, vilket skapats mitt i en bostad efter att en blixt slagit ner och en man (med lätt touch av hybris) antagit att det var hans guds sätt att förmedla att han ville ha en egen byggnad just där (så de kunde vara kompisar och kommunicera närmare). Det stod vi och diskuterade en bra stund, för att sedan inse att det fanns en skylt med texten Ramp. Mycket väl spenderad tid, inte alls i onödan eller sådär.

Det är en mycket märklig och udda känsla att få gå ner i ett hus och veta att alla vägg- och takmålningar liksom mönsterlagda golv som man ser är original. Att de är daterade till tiden före Kristus. Sådant är ju inte riktigt klokt och för mig är det aningen svårt att greppa. Att det fortfarande finns så många detaljer kvar beror på att allt blev jordfyllt i syfte att kunna bygga något (som man aldrig kommer få veta vad) ovanpå.

Ni minns kanske att jag sa att Daniel var som en femåring som ivrigt pekar på allt? Och ja, jag har retat honom för det. Eh. Jag tror jag får ta tillbaka det. Överallt i vår kamerarulle finns bilder som Daniel smygtagit på när jag pekar på saker. Det finns hur många sådana bilder som helst. Så ja. Jag erkänner. Vi är två femåringar på vift – okeeej!?

Jordfyllt eller ej. Tänk hur galet välbevarat allt är efter 2040 år!
 
Man blir snabbt liten i centrum av allt detta stora. Nog för att jag är van vid att vara minst, men detta är extremt.