Att runda av en fredag

Efter vår första dag utan pappa hemma kan jag snabbt konstatera att jag är otroligt glad att ha en partner som backar upp och avlastar. Vår lilla smula har på allvar inte sovit idag. Eller ja, från att vi gick upp vid 10-tiden (och då hade hon inte sovit lysande fram tills dess) så höll hon igång till 16.30 med en ynka powernap på knappa 20 minuter. Jag hann lagom skynda mig på toa, värma en matlåda och kasta i mig en sen lunch.

Och det var inte som att hon hade legat vaken, nöjd med att vara lite själv. Nej. Hon höll sig enbart nöjd i min famn och om jag buffade henne på rumpan. Ni kan ju tänka er krampen som börjar infinna sig där efter de första två timmarna. Resterande tre och en halv timme var armen helt bortdomnad. Hade det inte varit för att det blåste storm här så hade jag tagit ut barnvagnen tidigare, men nu var det liksom inte ett aktuellt alternativ. När hon efter fem och en halv timme fortfarande var klarvaken gav jag dock upp, packade ner henne i vagnen och trotsade vädret för att hämta ut ett paket. Elsa slocknade i samma sekund som jag la ner henne (jo, jag han inte ens knäppa åkpåsen innan hon sov) och var toknöjd med att ha sin mamma slitandes för att manövrera ekipaget ute i blåsten.

Sedan sov hon tills Daniel kom hem från jobbet och har varit en ängel sedan dess. Vi har verkligen inte en jobbig bebis som gråter speciellt mycket, men hon har ett otroligt stort närhetsbehov. Och givetvis ska hon få det tillgodosett. Det blir bara väldigt påtagligt när man är ensam hemma och hon samtidigt drar igång någon sorts sömnstrejk. Det är tur att hon är söt.

Så nu tar vi fredagskväll och rundar av den här dagen med tacos och IDOL-finalen rullandes i bakgrunden. Och jag langar över en numera sovande bebis till hennes pappa. En famn som hon är minst lika nöjd med som min.