Att säga hej till vecka 13
♥ Magen i vecka 13 (12+0) ♥
Detta med att det faktiskt bor en liten ärta (som visserligen är lite större än min tumme nu) i min mage känns fortfarande helt galet. Det är himla svårt att greppa, trots att jag ser att saker förändras. För vissa syns ingen mage alls i denna vecka, men här har kulan knappt gått att dölja sedan vecka 6. På morgonen är den fortfarande ganska liten, även om det är en väsenlig skillnad från min tidigare platta mage, men på kvällarna är det oftast som en fotboll av mindre modell. Jo så vi är i det klassiska mellanläget nu, där man utifrån inte riktigt kan avgöra om det är bebis eller bara väldigt många bullar.
Och lilla frö? Ja hen är 5,5 cm lång (eller 6 cm om vi ska tro ultraljudet), väger 14 gram och har redan nu helt makalöst många talanger. Inte så avancerade talanger må hända, men allt är ju relativt. Jag menar, att både kunna gapa, gäspa, svälja och suga är ganska imponerande när man är liten som en tumme. Och redan nu har hen sina egna fingeravtryck – hur häftigt är inte bara en sådan sak? Det är lite hisnande att tänka på hur mycket som utvecklas på så kort tid där inne. Daniel tycker att mini ser ut som en liten alien med världens största panna, och det är svårt att förneka likheterna. Och vi vet ju alla att suddiga ultraljudsbilder är himla rättvisande, så i november tittar troligtvis världens vackraste alien ut – vi längtar.
Mama bear: Jag själv mår fortfarande sådär oförskämt bra, precis som jag egentligen gjort genom alla veckor. Illamåendet är helt under kontroll nu och mattheten vid fysisk ansträngning är fullt överkomlig (även om jag fasar lite inför långa trappor). Yrseln är det enda som egentligen stör, och då mest för att jag redan innan graviditeten hade lågt blodtryck och har varit i riskzon för att svimma. Fast med lite försiktighet löser sig det mesta. Och hormonerna, ja de är lite huller om buller nu. Jag gråter till reklamer på TV:n och är lite känsligare än vad som egentligen känns rimligt. Toppen nådde vi vid ultraljudet när jag låg på britsen, storbölade till barnmorskans ”det är okej att gråta” och viftandes med handen mot skärmen falsettsnörvlade ”det ligger en bebis i min mage Daniel, en beeeeebis! En riktig bebis – DÄR inne!” om och om igen – som om han själv vore helt ovetandes om detta. Preggohormoner lockar i sanning fram spännande sidor.
Veckans cravings: Citrus i alla dess former har vi strykande åtgång på här hemma. Vi snackar alltså ett nästan sjukligt behov av att klyfta upp citroner och klämma i mig dem rakt av.