Att säga hej till vecka 15
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 15 (14+0)
”Bebis eller bullar-osäkerheten” gällande magen finns fortfarande kvar, men de flesta dagar ser det nu mest ut som en liten bebiskula (hallelujah!). Nu har dock ett nytt problem tagit form: nästan alla överdelar i garderoben börjar bli för korta i fram och jag ser ut som om jag tokdiggade 90-talets kärlek för magtröjor. (Det gjorde jag visserligen, men det var när jag var fem år och hade Spice Girls som största idoler. Det gäller inte längre.) Vardagens klädpussel har blivit klart mer spännande.
Och lilla frö? Ja idag är bönan hela 8,7 cm lång, och måttar 43 gram på vågen (dvs. nästan det dubbla från förra veckan). Även om ögonlocken fortfarande är stängda så kan hen nu skilja på ljus och mörker, så vi kan ju hålla tummarna för att det inte är ett hopplöst fall vi har att göra med utan att mini lyckas få in någon sorts vettig dygnsrytm innan det börjar kickas runt bland mina revben. Huvudet, som fortfarande är en gigantisk luftballong i proportion till resten av kroppen, kan bebis hålla upprätt – det är ganska stor prestation med tanke på att hakan för bara några veckor sedan satt fastlimmad mot bröstet. Och det kanske häftigaste av allt; om det är en tjej där inne så sitter redan hennes äggstockar på plats och de innehåller nu mer är 5 miljoner ägg. Alltså hur galet är inte det? Ja, det är väl fullt rimligt att säga att jag i så fall bär både mitt barn och halva mina potentiellt framtida barnbarn där inne.
Mama bear: Jag har nu upptäckt den mycket fascinerande, hårda bulan som syns längst ner på magen när man ligger ner. Jo, så på morgnarna ligger jag på rygg och klappar bulan medan vi morgonsnackar lite (pappan brukar också vara med på ett hörn) – avdelningen för fullt friska preggobeteenden som snabbt uppfattas helt rubbade utanför sin vanliga kontext. Sedan är jag fortfarande extremt varm, vilket är en stor skillnad från mitt ogravida normaltillstånd. Tidigare har jag inte lidit alls av det, men nu springer jag runt och öppnar fönster både kors och tvärs medan Daniel bylsar på sig dunjackor inomhus. Oh, och allt har luktat isterband varvat med sur disktrasa i min näsa den senaste tiden. Det är både nytt och rysligt ofräscht. Men andra trimestern nu, det känns förbaskat bra alltså.
Veckans cravings: Citrus kommer vi nog aldrig komma ifrån, det är ett stadigt kort här. Konceptet utveckas dock, så nu diggar vi även bröd (hårt eller mjukt) med keso, purjolök och citronpeppar. Och gurkskivor med citronpeppar som sidorätt.