Att säga hej till vecka 30

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 30 (29+0)

30 veckor. Herrejösses, 30!? Av totalt 40. Det innebär att grodan är ungefär 75% färdigbakad och snart planerar att göra oss sällskap här på utsidan. Det känns fortfarande som något långt fram, men 10 veckor är verkligen bara en blinkning bort.

Och lilla frö? Ja såhär vid 30-veckorsgränsen måttar knodden 39 cm på stickan och väger 1,2 kg. Ungefär som en hawaiiansk ananas, tydligen. Nu inleds slutspurten i växandet och utrymmet i magen minskar fort. Lanugohåret som kom i vecka 16 och har täckt bebisens hud börjar nu försvinna – några enstaka fjun kan finnas kvar och försvinna först efter födseln. Vissa barn vänder sig redan nu så huvudet hamnar i bäckeningången, och med tanke på hur ofta det sparkas upp mot revbenen samt pressas nedåt så skulle det inte förvåna mig om vår böna åtminstone är där nere och vänder ibland. Min gissning är att hen snart (om inte redan) kommer fixera sig.

Mama bear: Under veckan har sammandragningar börjat bli mer närvarande i vardagen, och det är först nu som jag mer regelbundet kan koppla dem till ansträngning eller stress. När jag skyndar mig så kommer sammandragningar som ett brev på posten. Jag tycker att jag blir mer andfådd nu (vilket vore rimligt med tanke på att lungorna nu ska ta upp sisådär 20% mer syre), att hjärtat emellanåt slår väldigt mycket fortare och att jag generellt blir tröttare i ryggen. Jag, som tidigare varit helt skonad, har även fått ett lätt illamående som kommer och går, något som antagligen beror på det stora hormonpåslaget samt att mini växer så rackarns mycket. Inte ens i närheten av ohanterbart dock. Mitt största problem är fortfarande att hindra mig själv från att göra saker jag inte borde, exempelvis bära tungt och sådär, eftersom jag mår så bra och för det mesta ”känner mig som vanligt”.

Veckans cravings: Saltlakrits, surisar och mineralvatten med citrus – det är fortfarande vad som får mina smaklökar att jubla.