Att säga hej till vecka 31
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 31 (30+0)
Det går inte riktigt ihop i mitt huvud längre. Jag känner mig fortfarande relativt liten och smidig, men även mina gravidplagg har börjat bli för små. Numera är jag glad om jag får på mig något, vad som helst, som kan liknas vid kläder innan jag lämnar huset.
Och lilla frö? Nu har mini nått 40 cm-strecket och väger 1,3 kg. Längden är redan nära den slutgiltiga, så det är mest vikten som ska öka (kraftigt) de kommande veckorna. Alla organ är snart färdigutvecklade, lungorna är det som blir klart allra sist. Grodan har nu även ögonen öppna större delen av hens vakna, aktiva tid och sluter dem när sömnigheten slår till. Och när vi ändå pratar sömn: genom undersökningar har man även kunnat se att minigrodor i magen drömmer. Hur mycket hade man inte kunnat ge för att få veta vilka drömmar som redan nu snurrar i det där lilla, lilla huvudet?
Mama bear: Jag kan inte riktigt greppa att vi passerat vecka 30 och jag fortfarande (peppar peppar!) mår såhär tokbra. Det känns inte riktigt rimligt. Jag har inte ens börjat bli speciellt svullen än, något som jag är extremt tacksam för. Efter förra söndagens Color Me Rad-lopp kände jag av foglossningen pyttelite och höften krävde lite mer vila än vanligt. Dock inga ohanterbara smärtor, så jag kan knappast klaga. Mognarna har börjat bli lite mer av en kamp nu, då jag vill ligga kvar men min kropp kräver att jag springer och kissar så fort jag vaknar. Ja, nog märks att lilla frö skuffar runt och växer där inne.
I övrigt har senaste veckan varit en av de roligare, sett ur preggo-perspektivet. I måndags var vi på MVC och checkade av alla standardkontroller. Vår barnmorska mest skrattade åt hur bra värden jag har (nu är de lika bra som innan jag blev gravid) och hur smidig den här graviditeten hittills varit. Bebis ligger fortfarande preciiiiis på kurvan, inte en millimeter snett, och allt ser ut exakt sådär som man önskar. Vi är alla lite tagna över den biten, att det gått så galet lätt genom hela resan. Nåja, jag kanske får en hejdundrandes kämpig förlossning istället – det vet man ju inte än. Under detta mötet passade vi på att tjuvstarta förlossningssnacket lite och jag blir bara mer och mer laddad. I torsdags var vi även iväg på vår första träff på profylaxkursen som vi anmält oss till. Även om jag vet att kroppen egentligen löser allt på egen hand så var detta en av de saker jag på förhand sa att jag verkligen ville göra. Man kan aldrig få för många verktyg att arbeta med, och det kändes fint att Daniel (som varit den nervösa inför förlossningen) fick konkreta tips samt förklaringar. Ja, ett separat inlägg kommer om just profylaxen och förlossningstankar, men vi båda var fantastiskt nöjda med torsdagens träff.
Veckans cravings: Pannkakor. Gärna pannkakstårta. Jag har på allvar varit sugen på pannkakor varje(!) dag, från morgon till kväll. Ett sug som bara gått att tillfredställa tillfälligt, sedan har det kommit tillbaka igen.