Att säga hej till vecka 34

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 34 (33+2)

Jag är evigt tacksam att de flesta kilona lagt sig på magen, och att jag fortfarande inte vuxit så mycket på andra håll. Det kommer garanterat sen, men än så länge är jag relativt skonad från svullnader och extra vätska. Och på tal om tung mage, känns det inte som om magen sjunkit en aning jämfört med förra veckan? Eller så är det bara jag som inbillar mig.

Och lilla frö? Nu är grodan 44 cm lång och väger hela 1,9 kg. Det är helt galet vilken växtspurt som sker där inne i magen alltså. Mininaglarna har blivit så långa att de når till lilla frös fingertoppar, så det är inte helt ovanligt att knoddar föds med några rivmärken. Det ”lediga” utrymmet i livmodern minskar kraftigt, men det sparkas ändå lika mycket som tidigare – rörelserna blir dock större och långsammare. Och jag tycker verkligen att det är stor skillnad på rörelsemönstret även om mängden aktivitet fortfarande är konstant där inne. En av de saker som fascinerar mig allra mest med denna vecka är att minis immunförsvar nu klarar av att bekämpa lättare infektioner på egen hand. Det är så stort och nästan orimligt häftigt.

Mama bear: Den senaste veckan har varit någon sorts vändpunkt, och även om jag är otroligt tacksam över att få må så bra som jag gör (och har gjort) så har det blivit så mycket tyngre så himla fort. Nu har foglossningen börjat göra sig till känna igen, och även om det vissa dagar knappt märks så kan andra kvällar vara ganska kämpiga. Grodan tar dessutom upp så mycket plats där inne nu, och sparkar så mycket på revbenen, att jag vissa dagar knappt kan sitta normalt för att jag är så öm i högersidan. (Ja, det är alltid samma sida som det sparkas och bökas runt mot.) Jag blir tröttare och kan ibland tydligt känna av hur mycket extra arbete mitt hjärta lägger på att pumpa runt en extra liter blod samt forsla ut megamycket extra syre. Jag sover även betydligt sämre än tidigare, det tar både tid att somna (vilket är helt nytt för mig) och jag vaknar för minsta lilla. Och hormonerna, de ska vi inte ens börja prata om. Så jo, nog märks det att kroppen börjar få slita lite mer. Fast trots det känner jag mig ändå relativt pigg och välmående för att vara såhär långt gången – jag hade förväntat mig betydligt värre.

Vi har även prickat av ytterligare ett besök hos barnmorskan, och det var lika fint som alltid. Bebis fortsätter ligga precis exakt på kurvan, fortfarande inte en millimeter snett, och alla värden är precis vad de borde. En frisk, välmående bebis helt enkelt. Och vad mer? Jo grodan har vänt sig med huvudet nedåt. Hen var inte helt fixerad, men barnmorskan sa att det är ganska osannolikt att mini skulle lyckas vända sig tillbaka. Så himla häftigt att få känna det, och känna det så tydligt. Ett litet, runt huvud. Så där har vi kanske förklaringen till den ilande smärtan som kommer och går samt att foglossningen kommit tillbaka. Tänka sig, nu ligger vår bebis mer eller mindre redo och bara väntar. Och precis allt allt allt ser perfekt ut. Vilken lycka!

Veckans cravings: Avokado med citronpeppar är en nyfunnen hit här hemma. Racksingen vad gott det är!