Att säga hej till vecka 35

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 35 (34+0)

Skillnaden syns måhända inte så tydligt från förra veckan, men den känns. Huden stretchas ut och de flesta kvällarna måste jag smörja magen för att det inte ska småklia, något som jag inte kan påstå är direkt superhärligt kanske.

Och lilla frö? Milstolpe – igen! 45 cm och 2,1 kg. Bara lårbenet är 6,5 cm långt. Det är svårt att inte fascineras över hela den här växtprocessen. Det tunna lagret av vax och hår som agerat skydd i livmodern håller nu på att falla bort. Om bebis skulle ligga fel och inte ha huvudet nedåt i denna vecka så görs vändningsförsök. Det centrala nervsystemet, liksom matsmältningssystemet, är på vippen att kunna klassas som färdigutvecklat. Rörelseutrymmet minskar (vilket känns ganska naturligt) och nu fyller grodan ut nästan hela livmodern där inne.

Mama bear: Det är fortfarande fantastiskt och alldeles magiskt att få vara gravid, det står jag fast vid. Jag absolut älskar det. Samtidigt ska ju erkännas att dagarna blir tyngre när man tvingas tackla dem med sömnbrist på kontot (hey, det är bara att vänja sig!) och kroppen blir märkbart mer sliten. Även sura uppstötningar har gjort sig tillkänna nu, om än inte i en alltför stor utsträckning. Men det är nära mål. Väldigt nära. Jag vet fortfarande inte om man någonsin kommer till en punkt där man greppar att det faktiskt är en liten miniatyrmänniska som bor där inne i magen. Vi pratar om det varje dag här hemma. Ja, precis som vi pratar med magen varje dag. För en vecka sedan höll dessutom mina vänner en fantastiskt baby shower för mig och lilla frö, och jag bölade som en tok över både det ena och det andra. Ändå är det svårt att få grepp om det. En riktig bebis. Vår bebis. Snart är vi en familj på tre.

Veckans cravings: Messmör (helst på färsk hönökaka) har vi strykande åtgång på nu. Frukost, lunch och middag – inga problem. Och den här nya lasten med chokladkakor, den verkar inte riktigt vilja ge med sig.