Att säga hej till vecka 36

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 36 (35+1)

Numera är uppgifter som att knyta skor eller plocka upp saker från golvet (varför hamnar precis allt just där!?) minst sagt svåra att tackla. Daniel får ofta hjälpa mig med cirka allt som kräver någon form av rörlighet, medan jag står som ett fån och känner mig hopplöst osjälvständig.

Och lilla frö? Om tidigare gränser varit fina att passera, så kan de ändå inte ens börja mäta sig med den här veckan. 2,4 kg fördelat på 46 cm, och vår knodd räknas nu som fullgången. Bara smaka på det ordet. Fullgången. Magiskt är bara förnamnet! Lilla frös huvud är ungefär 9 cm i diameter (och gör sig ständigt påmint i mitt bäcken), och huden är inte längre lika rynkig utan mer ”slät och fin”. Även om mini redan nu kan göra allt som en nyfödd kan så fortsätter vikten att öka i rasande takt och det sista i kroppen att utvecklas. Kanske främst lungorna då de fortfarande kan ligga aningen efter. Grodan har senaste tiden både hunnit visa sin yttepyttelilla fot samt armbågarna genom magen, och det är nästan barnsligt hur stor grej det kan vara för oss här på utsidan. Och sedan har vi den här hickan. Hickan är ofta så brutal där inne att hela min mage hoppar – stackars liten alltså.

Mama bear: Jag lever som på moln i vetskapen om att lillgrodan där inne nu blivit så stor att hen klassas som fullgången (och att man inte gör några försök att hindra en förlossning om den skulle starta igång). Det är så himla häftigt. Det väger upp det faktum att jag senaste veckan tvingades hänga över toaletten en morgon då bebis hade lagt sig uppenbart knasigt. Å andra sidan ska jag knappast klaga, det har trots allt bara hänt totalt två gånger under hela graviditeten varav den först skedde i vecka 9-10. Jag har varit skonad från det mesta, vilket jag tackar gudarna för. I övrigt har jag nu fastnat i den ganska ironiska cirkeln av att vara konstant törstig och att ständigt vara kissnödig. Det positiva är att jag har börjat vänja mig vid sämre sömn på nätterna, förlikat mig med att jag måste springa till badrummet stup i kvarten och istället försöker ta igen det genom vila på dagarna (när det går att klämma in).

Att ha en fin partner att dela hela den här resan med är verkligen guld. Jag hade absolut inte orkat utan min. Redan från början av graviditeten gick vi in som team i detta, och han gör verkligen allt han kan för att underlätta för mig. Massage varje kväll, middag serverad när jag ligger i soffan, städning och det allmänna vardagsspringet för att fixa olika saker. Sådant som jag inte alltid mäktar med efter en dag med 13-kilosbollen och ömmande kropp. Och när jag inte själv märker att jag pressar mig lite för långt (en dålig vana som är hopplös att bli av med) så beordrar han mig att vila.

Veckans cravings: Äppelpaj med knäcktäcke. Daniel svängde ihop en tidigare, och sedan dess har jag haft ett dagligt sug efter mer. Helst sju pajer som jag får klämma själv, det hade varit lagom.