Att säga hej till vecka 38
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 38 (37+0)
Jag är himla tacksam att det flesta kilona än så länge satt sig på magen, och inte på verkat resten av kroppen så mycket. Dock börjar det bli lite tungt att släpa runt den här kalaskulan, det måste jag erkänna.
Och lilla frö? 2,9 kg och 49 cm är grodan beräknad till i denna vecka. Från och med nu kan mini födas ganska precis när som helst, även om det med mest troligt kommer gå över tiden i vårt fall. Vissa hävdar att tiden som bebisar tillbringar i livmodern är genetiskt bestämt, och med tanke på hur länge jag ville hänga kvar där inne för 23 år sedan lär vår knodd dröja. Vi håller tummarna för pappas gener på den punkten helt enkelt. Alla minis inre organ är helt färdigbildade och tånaglarna når nu fram till toppen av tårna. Navelsträngen kan ligga som i knutar eller vara lindat runt bebisen.
Mama bear: Jag sover helt värdelöst nu för tiden och tuggar ständigt på med minus på sömnkontot. Jag har dessutom varit ordentligt förkyld och är mitt uppe i tentaspurten. Trots det kan jag inte låta bli att fascineras över hur snyggt min kropp sköter allt detta. Foglossningen har minskat igen (eventuellt har lilla frö kanske fixerat sig?) och vi har hunnit med massor senaste veckan. Inte minst hann vi klämma in en helg i Stockholm, där vi passade på att hälsa på en av våra vänner (som för övrigt är bebis blivande gudfar) och svänga förbi några släktingar. Förmodligen vår sista, ”lite längre” resa på ett bra tag nu. Samtidigt såg vi till att föreviga oss och magen också, vilket är helt ovärderligt i efterhand och jag är så himla tacksam för att det hanns med. Vi har även handlat blöjor och prickat av ett gäng sådana där nödvändiga-för-att-få-ihop-vardagen-med-bebis-prylar. Det börjar känns som att vi (nästan) har lite koll på läget snart.
I övrigt känner jag mig mest peppad inför att förlossningen ska starta igång. Jag har egentligen inte bråttom, och jag lider verkligen inte av livet som preggo, men nu börjar jag längta på riktigt. Och även om Daniel gosar och pratar med knodden varje dag är det inte samma sak genom en mage. Så jag längtar efter att de två verkligen ska få träffas på riktigt. Fast jag vet att jag hade behövt minst en veckas paus och lugn nu innan min kropp är helt redo. Den behöver lite återhämtning innan vi kan topprestera och tackla en maraton-utmattning.
Veckans cravings: Råsaft. Jag kan inte förstå att jag inte upptäckt denna gudagåva tidigare. I Stockholm blev vi serverade det både hos vår kompis och hos våra släktingar (som dessutom hade en egen råsaftcentrifug), och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna få nog. Kärlek i rinnande form.