Att säga hej till vecka 40

 
Äntligen i mål ♥ Magen i vecka 40 (39+0)

Nu är det sista veckan med knodden i magen. Sista. Bara 6 dagar kvar tills hen är beräknad att titta ut. Jag tänker mig övertid (och försöker ställa in mig på möjlig vräkning), men vem vet. Den här karamellen kan smälla av vilken dag som helst.

Och lilla frö? Nu vid slutet beräknas mini väga 3,3 kg och vara 51 cm. Allt i den lilla kroppen är fullt utvecklat och nu väntar vi egentligen bara på att bebis själv ska samla mod att våga titta ut i den stora världen. Nästan allt fosterfett är borta. Knodden fyller upp hela bukhålan och det är trångt så in i bängen. Huvudet pressar dessutom mot livmoderhalsen som börjar mjukas upp inför förlossningen. Nu märks det verkligen på vår lilla böna att stora saker närmar sig. Hen har blivit betydligt mer aktiv och ”vild” där inne, och rörelserna i sig har ändrat karaktär till att bli betydligt mer hårdhänta.

Mama bear: Den senaste veckan har varit märklig, och jag gissar att det beror på kroppens förberedelser inför den stora dagen. Vissa nätter har jag sovit sämre än någonsin och knappt kommit upp i 4 timmar, medan jag andra nätter sovit bättre och längre än jag gjort på många veckor. Ibland vaknar jag innan 6 och kan absolut inte somna om, och andra gånger får jag sovmorgon till lunch. Mina sömncykler är helt kaos. Delvis beror det nog på att magen är otymplig att sova med, att kissblåsan aldrig får vara ifred och att bebis sparkar runt hela nätterna. Samtidigt har jag börjat känna av sammandragningarna allt oftare. Jag tycker dock att det är lite svårt att skilja på när magen förvandlas till en stenkula pga. sammandragningarna eller om det beror på att bebisen pressar sig utåt så mycket att magen blir alldeles tokhård – inget av det är speciellt bekvämt direkt. I övrigt har jag behövt lära mig tackla ett kraftigt hormonpåslag nu det senaste – herrejösses ja! Jag är otroligt känslig och märker själv av hur precis allt sitter på utsidan.

Jo, och så har vi vaccinerat oss mot influensan. Det kändes lika bra då Daniels jobb erbjöd det gratis och skyddet även täcker vårt minsta hjärta när hen väl tittar ut. Precis samma dag, fast för ett år sedan, vaccinerade vi oss inför en långresa till Centralamerika. Galet vad mycket som hunnit hända på den tiden! Utöver det har vi prickat av en släktträff och då konstaterades att nästan alla bebisar på min sida har vägt runt 4 kilo (eller mer!) när de tittat ut. Min pappa vägde 4,7 kilo – jag har fortfarande inte kunnat släppa den chocken. Själv vägde jag 4060 gram och kom ut (sisådär 12 dagar över tiden) med ståtliga 52 cm. Så vi hoppas stenhårt på pappans gener här, då Daniel var 4 dagar tidig, måttade 51 cm och (bara) vägde 3555 gram. Otur att det inte är jag som bestämmer.

Veckans cravings: Sura saker (helst citrus – såklart!) och i allmänhet saker som känns fräscht och friskt. Dock med undantag för julmust samt äppelpaj med knäcktäcke, det skulle jag kunna äta ihjäl mig på trots att det knappast uppfyller kriterier som ”nyttigt och friskt”. Det gäller ju att avsluta på topp så att säga.