Att säga hejdå

När det känns tungt att leva, är jag ditt hjärtats slag.
När du knappt kan andas, är jag ditt andetag.

♥

Som ni kanske märkt har det varit en ovanligt lång tystnad härifrån. En tystnad som berott på det mörker som vi plötsligt och oväntat sögs in i. För två månader sedan var livet finare än någonsin och vi njöt av ett helt magiskt dop. Livet var på riktigt perfekt och jag saknade inget i hela världen. Inget. I efterhand kan jag känna mig naiv som levde i en tro att det skulle fortsätta så. Strax efter dopet vändes hela vår värld uppochner och allt svartnade. För en månad sedan slog beskedet obotlig cancer ner som en bomb i min familjs liv och vi förlorade en av våra allra närmsta. Det gick så fort. För fort. Jag förlorade en av mina allra bästa vänner och favoritmänniskor alldeles för tidigt. Min klippa. Min vapendragare.

Det finns ingen vardag, ingen lättnad och inget som känns ens okej just nu. Det är svart och det är tungt. Det gör ont. Dagarna kan vara mer eller mindre kämpiga att ta sig igenom, men inga är enkla. Det finns inget som ens närmar sig smärtfritt än. Och inget kommer någonsin bli som förut. Jag inser det. Ändå försöker vi. Försöker komma tillbaka till någon form av rutin för att uthärda situationen. Så det här blir en del i mitt försök att få någon sorts normalitet i vardagen. Att skriva igen.

Håll hårt i era nära och kära, och sprid kärlek överallt. Kom ihåg att ”jag älskar dig” aldrig kan sägas för många gånger. Kramas medan ni kan. Och njut av tiden tillsammans. På riktigt. Den är det enda viktiga, och livet är i sanning för kort för något annat.