Att satsa på en succé i repris

Jag har ju fortfarande inte hunnit visa er bilderna från den här dagen. Den som gick i regnbågens tecken. Förra året körde vi fullt ös varvet runt, men i år kan vi väl säga att det inte riktigt var frågan om något personbästa (eller ens i närheten). Jag vaggade runt banan med min 30-veckorsmage och var mest nöjd över att alls lyckas rulla i mål. Och det fina är ju att man inte behöver prestera i topp och tänja sina gränser – utan att det är ett lopp för precis alla. Dessutom älskar jag när man kombinerar roliga saker med viktiga frågor, som i detta fall när en del av intäkterna går till välgörenhet och kampen mot mobbning. Solklart värt att vagga runt 5 km för det.

Hur vi båda åren lyckats pricka in bra väder (eller åtminstone uppehåll) är lite av en gåta. Vi hoppas dock på lika mycket tur nästa år, för nog ska vi pallra oss runt även då. Jarå! När lillgrodan blir lite större får även hen följa med; jag menar, hur roligt är det inte att som barn få gå all in för att grisa ner sig och bomba färg!? Cirka bästa dagen på året och lycka gånger tusen. Det tycker åtminstone jag, och då räknas jag ändå som vuxen.

Jag och Ida passade även på att leta upp den här peppiga trion i folkmassan. Min lillasyster och hennes vänner, som tydligen ofrivilligt hade fuskat och råkat missa den sista kilometern av loppet. Oh well, marinerade i färg hade de lyckats bli ändå.

Ja en sådan dag var det. En solig Color Me Rad-dag på Åbytravet. Lätt mör i fogarna och nerfärgad till den grad att det krävdes fyra omgångar schampo för att bli av med huvuddelen(!). En tradition klart värd att hålla fast vid.