Att satsa på en tredje gången gillt (Vatikanen)

Första gången vi var i Vatikanen så var det stängt. Andra gången var kön flera timmar lång, och det var helt enkelt inte värt väntan. Tredje gången däremot. Tredje gången hade vi förberett oss väl, förköpt inträdesbiljetter (vilket visade sig vara helt i onödan då köerna var mer eller mindre obefintliga utanför) och kom äntligen in på Vatikanmuseerna. Sista dagen lyckades vi klämma in ett besök där. Sista. Ja det var på håret. Sixtinska kapellet ligger, som ni kanske vet, ihopslaget med museerna – och kapellet var en av de saker som vi helt enkelt vägrade missa.

Precis som allt annat i Vatikanen var det synnerligen detaljerade och pampiga salar samt korridorer som ringlade sig fram genom byggnaden. Någonstans måste man rensa undan och prioritera bort en hel del, för det är omöjligt att hinna titta på allt. Helt omöjligt. Och allt är inte heller intressant. Många delar är, men långt ifrån alla.

Och som vanligt var vi ganska långt ifrån ensamma. Att det inte fanns några påtagliga köer utanför, innebar definitivt inte att det var folktomt väl inne i byggnaden. Det var så mycket folk (och framförallt många turistgrupper stora nog att blockera en hel sal åt gången) att jag hade kunnat bli knäpp för mindre. Så vissa salar passerade vi fort bara av den anledningen, att slippa trängas.

Guiden för en av de där turistgrupperna fick mig att tänka på en fröken med pekpinne i handen. Våra pekpinnar såg alltid ut sådär under låg- och mellanstadiet, med en grå pinne och en röd (om än lite mindre) spets. En kombinerad geografi och historialektion, helt enkelt en genomgång av Italien. Det fick hon mig att tänka på.

Jag vet inte hur ni ser ut när ni är fokuserade, men jag har nu kunnat konstatera att jag ser extremt ointelligent ut. Min tänkarmin är inte attraktiv på något plan. Inte ens en gnutta. Så jag vill bara säga att om ni någonsin ser mig fokuserad i verkliga livet, så bör ni inte döma mig för hårt då det garanterat är skenet som bedrar – jag är inte så osmart som man kan tro!

Jag kan slå vad om att han är lite avis och egentligen vill ha ett eget påve-märke. Japp, jag är övertygad!
Way out.

Vid lunch hittade vi ett ställe där man kunde få den mycket spännande rätten ”norvegian smoked salmon”. Exakt så. Med stavning och rubbet. Och en av fördelarna med att var blivande engelsklärare är att jag får finna sådant underhållande. Att det är okej. En klar bonus. Sedan var det inte ett tillräckligt avskräckande fel för att vi skulle avstå att äta där, vilket gör det än mer okej att skratta lite åt de språkliga missarna.

Även om vi inte beställde något från ”Norvegie”, och min avokadosallad tappade lite av sin nyttighetskänsla då de allt annat än snålat med olivoljan, så smakade det bra. Ett ganska välkommet avbrott från all (snabb)pizza som slunkit ner det senaste.

Han är så sablans söt när han äter varm mat, min man. Det påminner mig alltid om en liten hamster av någon anledning.

Ofta kan man lära sig massor genom att bara observera människor. Detta var en av de sakerna. Det tog oss flera dagar innan vi såg att det fanns ett hål ovanpå ”vattenkranarna”, och att folk använde dem för att dricka enklare. Vilket trix liksom. Enkelt, men någon måste ändå komma på att ordna det. När vi sedan skulle testa själva kom den där femåringen fram igen, och Daniel gick all in för att leka med strålen. Tävla med sig själv om hur långt den kunde komma och sådär, ni vet. Det var först när han höll på att duscha en stackars cyklist som han dämpade sig en aning. Hopplös!

Men ja, det var detta jag skulle visa. Hur smart är det inte? Dösmart om ni frågar mig.