Att sista minuten-preppa en festlokal
Dagen när Elsa skulle döpas så kom hennes gudföräldrar och ett gäng vänner förbi några timmar tidigt för att vi skulle ”hinna fotografera lite och äta lunch ihop” innan det var dags. Alltså, vår tidsplan höll inte riktigt om vi säger så. Mina föräldrar hade hand om Elsa hela förmiddagen (tack och lov så sov hon som en stock från elva-tiden till strax innan dopceremonin då vi var tvungna att väcka henne), medan alla vi andra hjälptes åt med förberedelserna och fixet i festlokalen.
De var sådana stjärnor hela bunten, och vi är som vanligt galet tacksamma för att just våra vänner och vår familj råkar ha de största hjärtana i världen. På riktigt. Ibland han man nästan för mycket tur.
Om jag säger att gästerna inte lämnade dopet fikasugna så är det ingen underdrift. Det var en buffé, och att få ihop allt på bordet krävdes en hel del trixande och ”skohornande” vill jag lova. Vi fick stuva om allt både en, två och fem gånger innan det fick plats. Men bra blev det, slutresultatet. Och lite mysigt var det faktiskt att pilla med allt medan solen sken och en av våra solister stod i rummet bredvid och sjöng upp.
Vi kastade alla möjliga uppdrag på vår nära, och de levererade. En heliumbehållare utan instruktioner – inga problem. Och sedan mängder av heliumballonger utan någon form av fästanordning – inga problem. Noll tid för handdisk och en diskmaskin utan diskmedelsfack och med högst oklara funktioner – inga problem. En halvfärdig omgång cake pops – inga problem. Fruktansvärt många citroner, men ingen lemonad – inga problem. Ett enormt fikabord, men fortfarande inte plats för alla kakor – inga problem.
De blåste ballonger, knöt och jagade stenar på åkern om vartannat. Från köket hördes ett ”sprinkle that shit everywhere” och sedan kom disken ut skinande ren, så jag skulle klassa det som ett löst problem. Cake popsen blev klara och på bordet stod en stor glasbehållare med lemonad. Och alla kakor, godis och tårtor fanns uppdukat när gästerna skulle hämta fika. De hängde pompoms högt och lågt, rotade fram saker som saknades längs vägen, hakade på varenda idé jag la fram och spred glädje. Dream team är bara förnamnet. Ingen så mycket som andades fram ett klagomål under de där timmarna.
Foto: Johannes Jansson
Och vi hann. Ingen vet nog riktigt hur, men det gjorde vi. Vi hann visserligen inte med porträttfotograferingen som vi hade tänkt ha innan kyrkan, men lokalen blev färdigpiffad, vi hann byta om och alla fick i sig lunch – inklusive Elsa. Det får ändå anses fullt godkänt. Och vi kunde ha haft en bra mycket sämre start på dagen.