Att skapa en ny klubb

Förra helgen hade chalmersgrabbarna (min inräknad) bokat in en sittning, och som alltid är de av den tjejfria sorten. Happ. Det är liksom bara till att gilla läget. Och så satt jag hos svärföräldrarna innan vi skulle hoppa på tåget, lite halvkrasslig och försökte intala mig själv att en ”mysig solokväll” skulle bli toppen. (Förövrigt helt puckat, alla vet att det är mysigare om man är fler.) Och så hände det.

*PLING*

Ett meddelande blinkade till med frågan ”alright, vad har vi för planer ikväll?”. Bästa Malin, också hennes andra halva skulle på sittningen. Så jag sa att jag inte var helt hundra och mest skulle ta det lugnt, varpå hon kontrade med ”det är roligare att ta det lugnt tillsammans”. Dagens sanning. Så vi bestämde att middag, vin och film var en bra idé. Svärmor skickade med vinflasor och kvällen kändes ungefär tvåhundrasjuttionio gånger bättre. Och nu kommer det allra bästa, det där med att ha vänner som inte gör allt så himla komplicerat. ”Vad sägs om tacos hos dig? Jag handlar något på vägen!” Alltså. En sådan kväll trumfar sittning alla dagar i veckan. Bara så ni vet. En kväll med en nybildad elitklubb, fruklubben.

Jag vet inte hur ni gör hemma hos er, men både jag och Malin är sådana som gärna lämnar över filmväljande till någon annan (aka våra killar som normalt sett utesluter en och annan genre från alternativ-listan). Och så hade jag EN film jag ville passa på att se. En. Så jag testar fråga, ”the fault in our stars, ja eller nej?” och kan omöjligt hålla mig för skratt när hon börjar hoppa upp och ner och gastar ”JAAA! Det är PRECIS DEN jag har önskat se FLERA GÅNGER nu men snubben vägrar!” (ganska exakt sådär som det hade sett ut hos mig och min grabb). Vår matchning är så bra. Så himla bra.

Ja, sedan gick det ju som det gick. De sista fyrtiofem minuterna av filmen storbölade vi medan vi krampaktigt höll om pappersrulle nummer fem i ordningen. Den var så orimligt sorglig att vi inte visste var vi skulle göra av oss själva. Vi letade snabbt upp filmrulle nummer två av den aningen lättsammare sorten bara för att få skratta bort lite ”tänk om det hade varit vi-ångest”. Och det var en fin lördagskväll. Jättefin, för att var mer exakt.

På söndagen passade vi på att åka till Slottsskogen och ha picknick i finvädret. Det gäller att passa på att njuta av solen när den väl är framme, för nu är hösten minsann inte långt borta. Och så måste man passa på att njuta av bra sällskap (dvs. Malin) de gånger det faktiskt hittat hit och befinner sig i stan.

”Mat i munnen-bilder”, alltid sådär spot on modellsnygga. Alltid. Eh..
För att spinna vidare på det där med bra sällskap. Fjäderdjur som vill vara med i leken.

Vi promenerade runt parken, gick några omvägar, klättrade lite, hamnade fel, tittade på djur och hamnade rätt igen. För att vara i stan är det en himla fin park. Och jag blir så glad över när det är avslappnat, när hundar får springa lösa (om än under uppsikt, såklart) och barn får tulta runt lite överallt. Det känns mer hemma och naturligt. En bra park, helt klart. Som bonus har de dessutom glasstopp på flertalet ställen.

Jag skulle verkligen inte kalla mig expert på området ”jämtget”, men jag är ganska säker på att det där inte är helt rätt.

”Halloj, kan du tänka dig att ta en bild på oss?” Han tog mig på orden – EN bild. Ingen extra eller sådär. Utan bara en katastrofful bild, där två ser nerdrogade ut och de andra två ser galet korta ut (tack vare en käck nedförsbacke bör tilläggas). Så vi kom fram till att vi klarade det där bättre själva..

 
.. Jao, lite hybris ledde till ytterligare ett gäng megafula bilder. ”Ingen glass i håret nu!” och en som städigt bryter mot regler.